Inflation

1,3KPIF (%)
sep-19

Inflationstakten enligt KPIF uppgick till 1,3 procent i september, vilket var samma takt som uppmättes i augusti. Inflationen enligt KPI uppgick till 1,5 procent.

Inflation innebär att priserna stiger så att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar. Motsatsen till inflation kallas för deflation och innebär att priserna istället sjunker. Blir en sådan situation ihållande kan det få stora negativa konsekvenser på ekonomin.

Man mäter inflationen genom att räkna ut hur mycket konsumentpriserna har ökat under en 12-månadersperiod. Om inflationen är 2 procent innebär det att konsumentpriserna är 2 procent högre än de var för 12 månader sedan.

Undersökningar om konsumentpriser görs av Statistiska centralbyrån, SCB, som varje månad publicerar nya siffror om utvecklingen. Denna utveckling sammanfattas i Konsumentprisindex, KPI. Rent praktiskt undersöker man inte priserna för alla varor och tjänster som vi konsumerar utan man gör ett urval av så kallade representantvaror. Dessa viktas sedan inbördes för att avspegla hur stor del av vår konsumtion de utgör.

Inflationstakten mätt som 12-månadersförändringen av KPI har tidigare varit det mest använda inflationsmåttet. 2017 övergick dock Riksbanken till att använda inflationen enligt KPIF som målvariabel för penningpolitiken. Skillnaden mellan måtten är att KPIF tar bort effekterna av ändrade bostadsräntor, vilket kan vara att föredra när man utvärderar effekterna av penningpolitiken. Skälet till det är att bostadsräntor tenderar att följa reporäntan och därför uppstår en kortsiktig effekt på inflationen vid ränteförändringar som man ofta vill bortse från. Inte minst eftersom denna effekt går i ”fel” riktning. Om Riksbanken exempelvis sänker räntan för att få upp inflationstakten kan KPI-inflationen initialt sjunka på grund av att bostadsräntorna blir lägre. Av den anledningen blir det ur ett penningpolitiskt perspektiv tydligare att använda sig av KPIF. Riksbankens mål är att inflationen enligt KPIF ska uppgå till 2 procent.

Studerar man utvecklingen över tid är det tydligt att inflationen följt en betydligt lugnare bana sedan mitten av 1990-talet än vad som var fallet tidigare. Dels varierar inflationen mindre, dels har den hållit sig på betydligt lägre nivåer. Den ökade stabiliteten beror naturligtvis i hög grad på införandet av inflationsmålet, men även andra faktorer har bidragit. Exempelvis har Riksbanken blivit mer självständig gentemot riksdag och regering, vilket givit ökad trovärdighet till inflationsmålet. En annan faktor som bidragit är att lönebildningen fungerat betydligt bättre än under 1970- och 80-talen. Inte minst tack vare industriavtalet (1997) vilket inneburit att det är den internationellt konkurrensutsatta tillverkningsindustrin som anger hur mycket lönekostnaderna får öka även i andra branscher. Genom att industrin på detta vis sätter ”märket” har man kunnat undvika inflationsdrivande löneökningar.

Sett till de senaste åren har inflationstrycket varit lågt och Riksbanken har därför bedrivit en mycket expansiv penningpolitik för att få upp inflationen mot 2 procent. Att den expansiva politiken har fortlöpt trots att ekonomin sedan 2015 befunnit sig i högkonjunktur innebär sannolikt att utrymmet för penningpolitiska stimulanser blir mer begränsade när konjunkturen vänder nedåt igen. Den expansiva penningpolitiken har också satt tryck på kronan som försvagats påtagligt under senare år.

Ett variationsband för inflationsmålet

När inflationsmålet först infördes 1993, tillämpande Riksbanken ett ”toleransintervall” på +/- 1 procentenhet. Detta avskaffades dock 2010 för att Riksbanken då bedömde att det inte fyllde någon funktion längre. Sedan 2017 kommunicerar man istället att man har ett ”variationsband” om 1-3 procent. Detta innebär dock inte att inflationsmålet är helt uppnått så länge inflationen ligger inom det intervallet, utan målet är fortfarande 2 procent. Variationsbandet finns snarare till för att kommunicera att man inte kan detaljstyra inflationen.