Koldioxidutsläpp

Globalt sett har tendensen varit tydlig under hela 1900-talet: utsläppen av koldioxid har ökat. För svensk del skedde dock ett trendbrott i början på 1970-talet. I stället för att följa den globala trenden med ökande utsläpp, började Sveriges koldioxidutsläpp då att minska. 

Historiska uppskattningar av koldioxidutsläpp är osäkra och värden för enskilda år, långt bakåt i tiden, ska tolkas med stor försiktighet. Men statistiken har också en styrka eftersom den beskriver den långsiktiga utvecklingen. Vår tid kan jämföras med en tid då de teknologiska förutsättningarna var helt annorlunda.

Att koldioxidutsläppen har ökat så kraftigt under 1900-talet beror på att förbränningen av fossila bränslen har stigit i takt med ökade transporter, ökad produktion och en växande befolkning. Men från tidigt 1970-tal och framåt har Sverige lyckats minska sitt beroende av fossila bränslen. Bakom vändningen ligger bland annat faktorer som oljekriserna, vilka drev upp världsmarknadspriserna på olja kraftigt, samt en ökad användning av biobränslen som tog fart under 1980-talet och fortsatt att expandera därefter. Du kan läsa mer om utsläppens drivkrafter här.

En annan mycket viktig förklaring till trendbrottet är utbyggnaden av kärnkraften, som inleddes i början på 1970-talet. Tillsammans med vattenkraften har kärnkraftsproduktionen inneburit att andelen koldioxidfri el ökat kraftigt i den svenska energimixen.

Trendbrottet syns också tydligt när man studerar industrins andel av koldioxidutsläppen. När utsläppen var som störst, under slutet på 1960-talet och början på 1970-talet, släppte industrin ut dubbelt så mycket koldioxid som den gjorde år 1950. Vid millennieskiftet hade utsläppen minskat kraftigt; de var då till och mer mindre än de var 1950. Samtidigt hade förädlingsvärdet - produktionen – mer än femfaldigats mellan 1950 och 2005.