Inflation

2,4 KPIF (%)
aug-21

Inflationen enligt KPIF uppgick till 2,4 procent i augusti, vilket var en uppgång från 1,7 procent i juli. Inflationen enligt KPI uppgick till 2,1 procent. 

Inflation innebär att priserna stiger så att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar. Motsatsen till inflation kallas för deflation och innebär att priserna istället sjunker. Blir en sådan situation ihållande kan det få stora negativa konsekvenser på ekonomin.

Man mäter inflationen genom att räkna ut hur mycket konsumentpriserna har ökat under en 12-månadersperiod. Om inflationen är 2 procent innebär det att konsumentpriserna är 2 procent högre än de var för 12 månader sedan.

Undersökningar om konsumentpriser görs av Statistiska centralbyrån, SCB, som varje månad publicerar nya siffror om hur priserna utvecklas. Utvecklingen sammanfattas i Konsumentprisindex, KPI. Rent praktiskt undersöker de inte priserna för alla varor och tjänster som vi konsumerar utan de gör ett urval av så kallade representantvaror. Varorna viktas sedan för att avspegla hur stor del av vår konsumtion de utgör. Man kan tänka på det som ett pris på en korg av varor som svenskarna brukar konsumera.

Inflationstakten mätt som 12-månadersförändringen av KPI har tidigare varit det mest använda inflationsmåttet. 2017 bytte Riksbanken, som har till uppgift att styra inflationen, till att använda inflationen enligt KPIF som målvariabel för penningpolitiken. Skillnaden mellan måtten är att KPIF tar bort effekterna av ändrade bostadsräntor, vilket kan vara bättre när man utvärderar effekterna av penningpolitiken. Skälet till det är att bostadsräntor brukar följa reporäntan och därför uppstår en kortsiktig effekt på inflationen vid ränteförändringar som man ofta vill bortse från. Inte minst eftersom denna effekt går i ”fel” riktning. Om Riksbanken exempelvis sänker räntan för att få upp inflationstakten kan KPI-inflationen initialt sjunka på grund av att bostadsräntorna blir lägre. Av den anledningen blir det ur ett penningpolitiskt perspektiv tydligare att använda sig av KPIF. Riksbankens mål är att inflationen enligt KPIF ska uppgå till 2 procent.

Studerar man utvecklingen över tid är det tydligt att inflationen följt en betydligt lugnare bana sedan mitten av 1990-talet än vad som var fallet tidigare. Dels varierar inflationen mindre, dels har den varit betydligt lägre. Att stabiliteten har ökat beror i hög grad på att man införde ett mål för inflationen, men även andra faktorer har bidragit. Riksbanken har till exempel också blivit mer självständig gentemot riksdag och regering, vilket har gett ökad trovärdighet till inflationsmålet. En annan faktor som bidragit är att lönebildningen fungerat betydligt bättre än under 1970- och 80-talen. Inte minst tack vare Industriavtalet (1997) som har inneburit att det är den internationellt konkurrensutsatta tillverkningsindustrin som anger hur mycket lönekostnaderna får öka även i andra branscher. Genom att industrin på så vis sätter ”märket” har man kunnat undvika inflationsdrivande löneökningar.

Sett till de senaste åren har inflationstrycket varit lågt och Riksbanken har därför bedrivit en mycket expansiv penningpolitik för att få upp inflationen mot 2 procent. Det har satt tryck på kronan som försvagades påtagligt under åren fram till coronakrisen. Under de senaste två åren har coronakrisen försvårat inflationsmätningarna eftersom konsumtionen inom vissa områden minskade kraftigt under några månader. Det har gjort att SCB tvingats modellberäkna vissa värden på varor som inte erbjudits till försäljning. Under 2021 har inflationen stigit och legat nära Riksbankens mål på 2 procent.

Ett variationsband för inflationsmålet

När inflationsmålet först infördes 1993, tillämpande Riksbanken ett ”toleransintervall” på +/- 1 procentenhet. Detta avskaffades dock 2010 för att Riksbanken då bedömde att det inte fyllde någon funktion längre. Sedan 2017 kommunicerar man istället att man har ett ”variationsband” om 1-3 procent. Detta innebär dock inte att inflationsmålet är helt uppnått så länge inflationen ligger inom det intervallet, utan målet är fortfarande 2 procent. Variationsbandet finns snarare till för att kommunicera att man inte kan detaljstyra inflationen.