Inflation

2,2KPIF (%)
aug-18

Inflationstakten enligt KPIF uppgick till 2,2 procent i augusti, vilket var en oförändrad nivå jämfört med föregående månad. Inflationen enligt KPI uppgick till 2,0 procent.

Inflation innebär att priserna stiger så att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar. Motsatsen till inflation kallas för deflation och innebär att priserna istället sjunker. Blir en sådan situation ihållande kan det få stora negativa konsekvenser på ekonomin.

Man mäter inflationen genom att räkna ut hur mycket konsumentpriserna har ökat under en 12-månadersperiod. Om inflationen är 2 procent innebär det att konsumentpriserna är 2 procent högre än de var för 12 månader sedan.

Undersökningar om konsumentpriser görs av Statistiska centralbyrån, SCB, som varje månad publicerar nya siffror om utvecklingen. Denna utveckling sammanfattas i Konsumentprisindex, KPI. Rent praktiskt undersöker man inte prisförändringar för alla varor och tjänster som vi konsumerar utan man gör ett urval av så kallade representantvaror. Dessa representantvaror viktas sedan inbördes för att avspegla hur stor del av vår konsumtion de utgör.

Inflationstakten mätt som 12-månadersförändringen av KPI har tidigare varit det mest använda inflationsmåttet. 2017 övergick dock Riksbanken till att använda inflationstakten enligt KPIF som målvariabel för penningpolitiken. Formellt är målet att årsförändringen av KPIF ska vara 2 procent.

Anledningen till att Riksbanken numera använder KPIF är att det tar bort effekterna av ränteförändringar. På så vis är det ett bättre mått på den underliggande inflationen, som är den man vill påverka med penningpolitiken. Om Riksbanken till exempel sänker reporäntan kan man förvänta sig att detta ökar den underliggande inflationen. Den kortsiktiga effekten enligt KPI kan dock bli den motsatta eftersom hushållens ränteutgifter då faller.

Diagrammet visar att inflationstakten periodvis hållit sig relativt stabil kring Riksbankens inflationsmål på 2 procent sedan mitten av 1990-talet. Framförallt har inflationstakten enligt KPIF varit stabil. Bakom den högre stabiliteten ligger ett antal olika faktorer. Till exempel antog Riksbanken ett uttalat inflationsmål på 2 procent i samband med att den fasta växelkursen övergavs 1992. Under 1990-talet fick också Riksbanken en mer självständig roll gentemot riksdag och regering. Även tillkomsten av industriavtalet, 1997, har bidragit till en lugnare prisutveckling eftersom det har hållit nere inflationsdrivande löneökningar.

Under senare år har dock inflationsmålet understigits ganska markant. Ur ett konsumentperspektiv kan detta tyckas positivt – att de varor och tjänster vi köper inte blir dyrare – men stagnerande priser medför andra typer av problem. Inte minst blir lönebildningen mer komplicerad eftersom det blir svårare för arbetsmarknadens parter att veta hur stort utrymmet för löneökningar är inför en avtalsrörelse.