EU:s historia

EU har sin grund i vad som kallas den europeiska kol- och stålgemenskapen som bildades år 1952 av Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Västtyskland, och Luxemburg. Samarbetet gick ut på att skapa en gemensam produktion av kol och stål för att i sin tur förhindra att de sex länderna återigen skulle rusta för krig mot varandra. Färskt i minnet var förstås de två världskrig som haft förödande konsekvenser för hela kontinenten under den första halvan av 1900-talet. Att fostra fred och välstånd genom ekonomiskt samarbete är än idag en grundbult i det europeiska samarbetet.

Gemenskapen visade sig vara gynnsam för de sex medlemsländerna och de bestämde sig därför för att utöka sitt ekonomiska samarbete. År 1957 övergick kol- och stålgemenskapen till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och samarbetet utvidgades till att även omfatta jordbrukspolitik, handel och fredlig användning av kärnkraft. Samtidigt påbörjades också diskussionerna kring en gemensam handelspolitik och en inre marknad. Det är vid den här tidpunkten som det EU vi känner idag börjar formas. År 1967 byter EEG namn till EG (Den europeiska gemenskapen). Kort därefter införs tullfrihet och samarbetet utvidgas med fler medlemsländer. Man grundar också de institutioner: europaparlamentet, europeiska rådet, europeiska kommissionen och europeiska unionens domstol som än idag har i uppgift att styra unionen.  År 1992 ombildade den europeiska gemenskapen till den politiska union - EU. I samband med det blir också den inre marknaden verklighet. Idag har unionen 27 medlemsstater. Sverige blev medlem år 1995. Några år därefter (1999) infördes den ekonomiska och monetära unionen (EMU) med den gemensamma valutan euro.