Stort behov men liten invandring av arbetskraft

Sverige står, precis som många andra länder, inför en stor demografisk utmaning. Högre livslängd, små födelsekullar och stora pensionsavgångar gör att vi får en åldrande befolkning som ska försörjas. Man talar om en ökad försörjningsbörda – färre ska försörja fler.

Pension vid 79 år

Ett sätt att beräkna försörjningsbördan är en jämförelse mellan totalbefolkningen och antalet sysselsatta. I dag ligger försörjningsbördan på 2,2 personer. En sysselsatt måste alltså, förutom sig själv, försörja ytterligare 1,2 personer. Enligt SCB:s prognoser kan försörjningsbördan komma att öka markant till 2,4 fram till 2030. Det innebär att varje person, förutom sig själv, måste försörja nästan en och en halv person till.

Beräkningar har gjorts på olika faktorer som skulle kunna kompensera den ökande försörjningsbördan. Några exempel är:

• att pensionsåldern skulle behöva höjas till 79 år för hälften av varje årskull, allt annat lika.
• att den totala invandringen skulle behöva uppgå till så mycket som 200 000 personer årligen under en period. 80 000 skulle utgöra försörjare och resten anhöriga, studenter och flyktingar.
• ökade födelsetal som på längre sikt skulle innebära att fler personer ingår i den arbetsföra befolkningen. Men på kort sikt ökar försörjningsbördan när fler barn föds.

En lösning på den demografiska utmaningen

Isolerat ter sig dessa lösningar närmast orimliga. Men en kombination av flera åtgärder kan vara en lösning på det stundade problemet. Arbetskraftsinvandring, tillsammans med bättre matchning på arbetsmarknaden, kan bidra till att den demografiska utmaningen som Sverige står inför mildras. Dessutom skulle det kunna råda bot på bristen på arbetskraft i många sektorer som företagen ställs inför idag.

Inom EU är en av grundstenarna fri rörlighet av arbetstagare och man förespråkar arbetskraftsinvandring. Inför utvidgning 2004 var dock farhågorna många. Fler länder skulle omfattas av den fria rörligheten av arbetskraft och därmed skulle den inhemska arbetskraften möta hård konkurrens från de nya medlemsländerna. Lönerna skulle dumpas och arbetsvillkoren försämras. En rapport från EU-kommissionen tidigare i våras visar dock att två år efter utvidgningen kan denna utveckling ännu inte skönjas.

Få invandrar, eller får invandra, av arbetsmarknadsskäl

Arbetskraftsinvandringen är idag mycket begränsad. Totalt utfärdades drygt 86 000 uppehållstillstånd förra året. Omkring 23 procent av dessa var inom ramen för EU/EES-avtalet.

Från länder utanför EU är arbetskraftsinvandringen ytterst marginell. Knappt 8 000 personer fick tidsbegränsade tillstånd för att arbeta, vilket är mer än en halvering sedan 2000. Antalet permanenta tillstånd av arbetsmarknadsskäl är ännu lägre. Det var endast 350 personer som tilldelades sådana tillstånd under 2006.

AMS och facket avgör

Idag är det Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, som avgör när det finns behov av arbetskraft inom olika yrkesgrupper och om företag ska få rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Innan AMS tar sitt beslut ska facklig organisation lämna ett yttrande. Det ligger sedan på Migrationsverkets lott att formellt utfärda tillstånden.

Arbetskraftsinvandring inget nytt

Men Sverige har inte alltid intagit en restriktiv hållning i frågan. Tvärtom har vi genom historien varit starkt beroende av utländsk arbetskraft; från 1500- och 1600-talens valloner till 1950- och 1960-talens sydeuropéer och finländare.

Under de senaste decennierna har dock oron för att den svenska arbetskraften skulle utsättas för konkurrens dominerat politiken på området. Periodvis har det till och med varit totalstopp för arbetskraftinvandring från länder utanför Norden.

Mot bakgrund av den demografiska prövning som Sverige står inför, ifrågasätts nu den restriktiva politiken allt mer. Kanske kan Sverige återigen leva upp till bilden av ett öppet och globaliserat land, även i denna fråga. Kanske kommer vi om ett par decennier ha ytterligare folkgrupper att tacka för vårt välstånd.

Läs mer:

Arbetskraftsinvandring