Utsläpp av kväveoxider

Under 1970-talet uppmärksammades utsläppen av kväveoxider (NOx) som bidragande orsak till luftföroreningarna. Det larmades om höga halter av kväveoxider i storstadsområden. Kväveoxider bidrar till bildningen av marknära ozon som har effekter på hälsa och miljö. Kväveoxider uppkommer bland annat genom förbränning inom industrin och från fordonstrafik.

Från 1990 har de svenska utsläppen av kväveoxider minskat stadigt och uppgick 2022 till 111 kiloton, vilket är en minskning på 60 procent. Kväveoxider uppmärksammades under 1970-talet eftersom de, tillsammans med svaveloxid, bidrar till försurningen av skog, mark och sjöar. Kväveoxider utgör också ett av ämnena vid bildningen marknära ozon som har negativa effekter på hälsa och miljö.

De främsta källorna till kväveoxider är förbränning och fordonstrafik. Enligt uppskattningar av utsläppsutvecklingen ökade den mycket snabbt från mitten av 1950-talet fram till 1970. Orsaken till detta var både den snabba expansionen av biltrafiken och industrin bidrog till ett ökat energibehov. Under denna tid introducerades även eldningsoljan som bränsle för hushåll och industrier vilket medförde en ökning av kväveoxidutsläppen.

Utsläppens påverkan på miljön

I atmosfären bidrar kväveoxider till bildandet av marknära ozon och finpartikulärt material, vilket försämrar luftkvaliteten och kan orsaka hälsoproblem såsom astma, bronkit och andra andningssjukdomar.

Marknära ozon, bildat från NOx under solens strålar, är särskilt skadligt för både människor och växter. Det kan leda till minskad lungfunktion hos människor och skadar växtlighet och skördar, vilket påverkar jordbruket negativt. Kväveoxider bidrar även till försurningen av mark och vatten, vilket skadar skogar och vattenekosystem. När NOx deponeras på marken, kan det leda till en försämrad jordkvalitet och påverka växternas tillväxt negativt.

I vattenmiljöer kan kväveoxider leda till övergödning, vilket resulterar i ökad algblomning. Detta fenomen minskar syretillgången i vattnet och stör den biologiska mångfalden, med allvarliga konsekvenser för vattenlevande organismer. Eutrofiering, som det också kallas, kan orsaka stora ekologiska obalanser och påverkar fiskbestånden negativt.