EU-avgiften

EU-avgiften består i huvudsak av tre delar. Den största delen är kopplad till hur hög BNI medlemsländerna har. Ju större ekonomi, desto högre avgift. En annan del baseras på ländernas momsintäkter och den tredje delen utgörs av tullintäkter. Utöver detta påverkas inbetalningarna till EU-budgeten av ett antal olika rabatter och justeringar. Exempelvis omfattas Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike av rabatter som minskar budgetens storlek.

EU-avgiften har fått kritik för sin komplexa utformning med sina många speciallösningar och rabatter. Konstruktionen gör det svårt för medborgarna att avgöra hur mycket det egna landet betalar jämfört med andra. Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan enskilda medlemsländer både hitta argument för att deras avgifter är höga respektive låga. Sett till år 2022 var till exempel Sverige det land efter Luxemburg, Irland och Österrike som betalade minst i förhållande till våra inkomster, BNI brutto. Bilden blir nästan den rakt motsatta om man också tar hänsyn till de stöd som flödar tillbaka till medlemsländerna, dvs utifrån BNI netto. Likaså tillhör vi de länder som betalar mest om man bortser från hur rika medlemsländerna är och bara slår ut avgiften per invånare i de olika länderna.

Ett problem med alla dessa mått är att de inte tar hänsyn till de vinster som samtliga medlemsländer kan ta del av, exempelvis den inre marknaden och EU:s handelsavtal. Även när man inkluderar återflöden går det alltså inte att tolka siffrorna som ett mått på hur mycket länderna tjänar på medlemskapet.