Ilskan mot skattesystemet

Under två perioder hade Sverige OECD:s högsta skattetryck.  Från 1975 till 1992 och igen mellan 1996 till 2001. Än idag ligger vi klart över genomsnittet, men fem länder har klättrat förbi oss i listan, däribland Danmark och Frankrike. Givet vår historia av höga skatter är det intressant att fråga sig hur skattebetalarna har sett på skatteuttaget genom åren. De flesta som varit med ett tag har nog en känsla för hur tongångarna gått, men tack vare Skatteverkets egna undersökningar går det faktiskt att titta mer systematiskt på det. Dessa undersökningar om allmänhetens inställning till skatterna inleddes redan 1986 och särskilt en fråga är intressant eftersom den funnits med ända sedan starten: ”Vad tycker du i stort om skattesystemet, dvs skatternas storlek och reglernas utformning?”

Tittar man på svaren, vilka kan delas in i tre alternativ (illa, varken bra eller illa och bra), blir det tydligt att det skett stora förändringar. Vid slutet av 1980-talet var allmänheten allt annat än tillfreds med skatterna. 1986 tyckte hela 58 procent av de som hade en åsikt i frågan illa om skattesystemet. Missnöjet fortsatte sedan att stiga till 71 procent 1989, det vill säga precis innan skattereformen 1990. Att missnöjet var så utbrett innebar att det fanns goda politiska förutsättningar för en större förändring och överenskommelsen som följde blev också blocköverskridande genom ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Skattereformen minskade missnöjet

Skattereformen fick utan tvekan ett stort genomslag och ändrade inte bara regelverket som sådant utan även synen på det. Allmänheten blev väsentligt mindre negativa i sina omdömen. 1992 var andelen som tyckte illa om skattesystemet nere på 40 procent. Ett stort hopp från 71 procent bara några år tidigare.

Nästa undersökning visade dock att missnöjet hade börjat växa igen. Andelen negativa ökade till 47 procent. Exakt vad det berodde på är förstås svårt att säga, men en möjlig förklaring kan vara att den undersökningen genomfördes 1995 vilket var samma år som värnskatten infördes. I och med detta raserades principen om ”hälften kvar” som hade varit en central del i skattereformen. Nu behövde återigen en betydande del av befolkningen betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt och det är naturligtvis inte otänkbart att ett så markant avsteg från reformen gjorde ett visst avtryck i synen på skattesystemet.

Nytt trendbrott

Åren som följde efter 1995 förblev skattebetalarnas inställning relativt oförändrad. Andelen missnöjda höll sig kring 50 procent ända fram till 2006. Därefter skedde nästa trendbrott. År 2012, då nästa undersökning genomfördes, hade andelen missnöjda sjunkit till 25 procent. En klar förbättring. Återigen är det svårt att exakt bena ut orsakerna. Till viss del kan det ha berott på att digitaliseringen hade gjort det enklare att deklarera, men möjligheten att deklarera på nätet infördes faktiskt redan 2002. Även om det sedan dess skett ytterligare tekniska förbättringar så det är knappast hela svaret. Troligare är då att de skattesänkningar som genomfördes under dessa år föll i god jord hos allmänheten. Visserligen blev det ingen återgång till ”hälften kvar”, men bland annat jobbskatteavdraget, den slopade förmögenhetsbeskattningen, den förändrade fastighetsbeskattningen och möjligheter att göra avdrag för hushållstjänster och ROT innebar sammantaget betydande förändringar som tillät skattebetalarna att behålla mer av sina inkomster.

Att Skatteverket ställt samma fråga till svenska folket under så lång tid är intressant och ovanligt i undersökningssammanhang. Även om slutsatsen – att lägre och enklare skatter tycks förbättra allmänhetens inställning till skattesystemet – inte är särskilt förvånande kan den ändå vara värd att påminna sig om. Speciellt när förslag om att damma av gamla skatter förs fram på nytt.