Matchar utbudet och efterfrågan på arbetsmarknaden?

Inledningsvis så kan det låta som att vakanser och lediga jobb är samma sak. Lediga jobb är dock ett bredare begrepp som kan delas in i såväl bemannade som obemannade jobb.

Vakanser är den delen av de lediga jobben som är obemannade och som kan tillträdas omedelbart. På så vis fungerar vakanser som en indikator på arbetskraftsbrist. Det innebär att när antalet vakanser stiger så kan det uppfattas som att det finns arbetskraftsbrist i samhället. Det är då viktigt att komplettera vakansstatistiken med hur många lediga jobb det faktiskt finns. Stiger antalet lediga jobb är det naturligt att även antalet vakanser stiger om det tar lika lång tid att tillsätta en tjänst. Det syns även i grafen nedan där antalet vakanser som andel av antalet lediga platser legat stabilt runt 30 procent den senaste 20-årsperioden. Det är en indikation på att det inte tar längre tid att anställa någon idag jämfört med tidigare.

En annan indikation på hur matchningen på arbetsmarknaden fungerar är Beveridgekurvan, som tittar på relationen mellan lediga platser och arbetslöshet. Beveridgekurvan har i och med pandemin förskjutits utåt, vilket enligt teorin säger oss att arbetslösheten stigit trots att antalet lediga arbeten också stigit. De olika måtten kan på så vis tyckas motsägelsefulla. I en rapport från Riksbanken (2019) uppskattas det att högst en tredjedel av skiftet utåt i Beveridgekurvan efter finanskrisen kan förklaras av försämrad matchningskvalitet. En tänkbar anledning till resultatet som nämns är att modellen som används i rapporten inte explicit tar hänsyn till den tudelning som skett på arbetsmarknaden efter finanskrisen. Tudelningen bestod i att gruppen arbetslösa med en svagare ställning på arbetsmarknaden till följd av en låg utbildningsnivå kraftigt växte. Den här gruppen har även fortsatt växa, vilket inte minst debatten om den kraftigt ökade långtidsarbetslösheten är ett symptom på.

Minskad jobbchans för de svagare på arbetsmarknaden

För att undersöka utbudssidan på arbetsmarkaden kan det därför vara en god idé att studera utvecklingen av den konkurrenssvagare gruppen närmare. Genom Arbetsförmedlingens datalager är det möjligt att bryta ned gruppen öppet arbetslösa och sökande i program i diverse kategorier. I likhet med Arbetsförmedlingens rapport Jobbchansen (2021) kommer den konkurrenssvagare gruppen på arbetsmarknaden definieras som personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, utomeuropeiskt födda, personer som saknar gymnasieutbildning samt personer i åldern 55–64 år.

Den konkurrenssvagare gruppens möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden beräknas genom ett mått som benämns som jobbchansen. Jobbchansen beräknas genom att dividera utflödet till arbete för öppet arbetslösa och deltagare i program med aktivitetsstöd under varje månad med antalet arbetssökande för samma grupp av inskrivna vid utgången av föregående månad. Det syns då en tydlig skillnad i den konkurrenssvagare gruppens möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden jämfört med de övriga. Det syns också att möjligheten minskat under den undersökta perioden samt att skillnaderna mellan grupperna växer.

I takt med att jobbchansen för den konkurrenssvaga minskat så är det även logiskt att gruppen konkurrenssvaga bland de långtidsarbetslösa ökat. Från att ha legat på omkring 65 procent sommaren 2010 så nådde andelen sin topp under våren 2019 på cirka 87 procent.

Höga vakanser och ett stort antal lediga jobb är alltså inte nödvändigtvis ett symptom på matchningsproblem. En hög efterfrågan på arbetskraft bör i sig ses som positivt men för att finna lösningar till den ökande långtidsarbetslösheten och på så vis minska klyftan mellan arbetsgivare och arbetstagare är det alltså främst till den konkurrenssvagare gruppen som insatserna bör riktas.