Lång väg ur krisen för industrin

Den senaste tidens positiva nyheter om svensk ekonomi är välkommen läsning efter sju år av lågkonjunktur. Även från industrin, som ofta beskrivs som ryggraden i svensk ekonomi, kommer positiva signaler. Till exempel ökade produktionen med 2,6 procent förra året enligt SCB:s Industriproduktionsindex (IPI). Ändå finns det skäl till att vara försiktig i tolkningarna, inte enbart på grund av det rådande ränte- och valutaläget, utan kanske framför allt på grund av hur utvecklingen har sett ut i ett längre perspektiv. Även om industriproduktionen ökade förra året har den totalt sett krympt med 19 procent sedan 2007 – året innan finanskrisen började göra sig gällande. Under denna period har vi tappat över 100 000 industrijobb.

Ingen uppgång utan fordon

Tittar man på de stora grenarna av industrin är det egentligen bara gruvindustrin och petroleumindustrin som uppvisar en ökad produktion under perioden 2007-2015 enligt IPI, men inte heller där är bilden direkt rosaskimrande. Järn- och stålindustrin har under senare tid hamnat under starkt tryck, inte minst på grund av den överkapacitet som vuxit fram i Kina.

Överhuvudtaget går det ännu inte att tala om en bred återhämtning för svensk industri. Mycket av den uppgång vi nu ser beror istället på en enda bransch – fordonsindustrin. Där är man utan tvekan inne i en tillväxtfas. Den amerikanska personbilsmarknaden växer, liksom EU-marknaden, och förra året slogs rekord i antal nyregistrerade bilar i Sverige.

Problemet är att fordonsindustrin inte är representativ för hur det ser ut i övrigt. Detta blir tydligt om man delar upp industrin i två delar: fordonsindustrin och övrig industri. Som framgår av diagrammet nedan ser vi sedan 2015 vi en tydlig uppgång i fordonsindustrin. Den övriga industrin, som storleksmässigt utgör 90 procent av den samlade industriproduktionen, går dock fortsatt trögt.

I nivå med krislandet Finland

Också satt i en internationell kontext är den svenska nedgången tydlig. EU-ländernas ekonomier har som bekant brottats med en rad problem under senare år, men trots det sällskapet framstår Sverige som ett av de hårdast drabbade länderna. Det svenska produktionsbortfallet på 19 procent placerar oss jämte Finland – ett land där krisinsikten är så stor att fack och arbetsgivare nyligen har kommit överens om ett avtal där lönerna endast kommer att stiga med högst 0,47 procent det närmaste året. Tyskland, vår största handelspartner, uppvisar visserligen inga starka siffror – endast plus två procent i ökad produktion under perioden – men kontrasten mot Sverige är ändå slående stor.

Huruvida krisinsikten är, eller borde vara, lika utbredd i Sverige som i Finland kan diskuteras. Många av makrosiffrorna för svensk ekonomi pekar som sagt åt rätt håll just nu. Helt klart är dock att alla har ett intresse i att de svagt positiva tendenser som nu syns i vissa delar av industrin, framför allt då fordonsindustrin, kan bibehållas och spridas till andra branscher. En välmående industri är nämligen inget egenintresse för de enskilda företagen. Beräkningar visar att varje industrijobb skapar ytterligare 1,3 jobb, antingen hos andra varuproducenter eller genom inköp från tjänsteföretag. Hela ekonomin har därför mycket att vinna på att ryggraden i svensk ekonomi hålls stark.