Lång väg kvar för Kina

I slutet av förra året blev det officiellt att Kina hade passerat Japan och tagit över som världens näst största ekonomi. Men med tanke på att BNP-tillväxten i 30 års tid i genomsnitt har legat på 10 procent om året, och att landet inhyser en femtedel av världens befolkning, slog den nyheten inte ner som en bomb direkt.

De enda som blev förvånade var kanske amerikanerna, men i så fall låg förvåningen i att Kina bara låg tvåa. En färsk opinionsundersökning från Pew Research Center visar nämligen att nästan varannan amerikan, 47 procent, anser att Kina redan nu är världens ledande ekonomi, medan endast 31 procent ger samma höga omdöme om den egna ekonomin.

Opinionen som kommer till uttryck i den amerikanska undersökningen har både rätt och fel. Fel i den uppenbara bemärkelsen att USA:s BNP alltjämt är 2,5 gånger så stor som den kinesiska. Rätt så tillvida att avståndet snart kommer att vara inhämtat. Givet de tillväxttakter vi ser idag rör det sig endast om 10-15 år innan maktskiftet blir ett obestridligt faktum. När det sker kommer Kina ha återtagit positionen som världens största ekonomi vilken man förlorade under andra halvan av 1800-talet.

Välståndet klart lägre

Samtidigt som det är lätt att imponeras och förundras över den kinesiska framgångssagan är bilden inte entydig. På åtminstone en avgörande punkt är USA:s och västvärldens försprång gentemot Kina fortfarande ytterst påtagligt. Folks välstånd.

USA:s BNP per capita, alltså den totala produktionen utslagen per invånare, uppgår till omkring 47 000 dollar. I Kina stannar den på 7 500 dollar och då har dessutom den kinesiska siffran justerats upp för att ta hänsyn till det väsentligt lägre prisläget i landet.

Sett ur detta perspektiv är alltså det amerikanska välståndet sex gånger så stort som det kinesiska. På samma sätt är det svenska välståndet fem gånger så stort och det japanska 4,5 gånger så stort, trots att Japans totala ekonomi numera alltså är mindre än den kinesiska. Denna situation är historiskt unik. Det är första gången som ett relativt fattigt land, sett till per capita-inkomsten, intar en ledande roll i världsekonomin.

Ekonomiska dispyter

Den motsägelsefulla situationen är naturligtvis intressant ur många aspekter. Å ena sidan kan man tänka sig att omvärlden kommer att ställa allt högre krav på att Kina ska ta större internationellt ansvar eftersom ekonomin är så gigantisk. Å andra sidan kan Kina slå ifrån sig och hänvisa till att rikedomen i väst fortfarande är betydligt större och att lika mycket ekonomiskt ansvar därför inte kan utkrävas av Kina.

Redan idag ser vi sådana dispyter blossa upp titt som tätt. Ett exempel är klimatfrågan där Kina håller emot. Ett annat exempel är valutagrälet där en i stort sett enad västvärld menar att värdet på den kinesiska valutan, renminbin, hålls på en orimligt låg nivå genom statlig intervention. Detta skapar orättvisa konkurrensfördelar för kinesisk exportindustri och bidrar till de obalanser vi nu ser i många länders utrikesaffärer. Kina försvarar sig dock enträget genom att slå fast att en uppskriven, eller mer marknadsmässigt värderad valuta kan leda till sociala oroligheter i landet. Folk har det inte tillräckligt bra för att klara av en långsammare exporttillväxt lyder det underförstådda argumentet från Beijing.

Ytterligare en generation

Kanske är konflikter som dessa något vi kommer att få vänja oss vid i framtiden. Det kan nämligen dröja så länge som 30 år till innan det kinesiska välståndsgapet gentemot väst är utjämnat. Och då antar man ändå att den smått osannolika tillväxten håller i sig i ytterligare en generation.

Med ett så långt framtidsperspektiv kan det vara värt att notera att samma amerikanska opinionsundersökning som nu utnämner Kina till världens ledande ekonomi, gjorde precis samma sak för Japan för 20 år sedan. Framtiden var inte huggen i sten då, lika lite som den är det nu.