Vanligt med lokalt inflytande över lönebildningen

Lönebildningen börjar i det enskilda företaget. Där sätts lönen i en avvägning mellan företagets lönepolitik , företagets ekonomiska förutsättningar, konkurrensen om arbetskraften och den enskilde medarbetarens arbetsuppgifter, kompetens och prestation.

Individuell lönesättning i samtal mellan medarbetare och närmsta chef är den vanligaste modellen för lönesättning bland tjänstemän i dag. Generella lönehöjningar – att löneökningen läggs ut lika för alla anställda – förekommer nästan enbart inom arbetarområdet i det privata näringslivet.

En av tio omfattas av ”sifferlösa” avtal

De senaste femton åren har vi sett en förskjutning av makten över lönebildningen från centrala parter till lokala parter i företagen och på arbetsplatserna. Tydligast märks det i de ”sifferlösa” löneavtalen, där det inte finns någon centralt angiven löneökning. Det är ungefär en av tio anställda som omfattas av sifferlösa avtal, enligt Medlingsinstitutets årsrapport 2005. Lika många omfattas av motsatsen, generell utläggning. Mellan dessa lägen finns en rad avtalskonstruktioner där tyngdpunkten ligger på lokal lönebildning, men där de centrala parterna på olika sätt påverkar den lokala fördelningen. Utrymmet för den lokala lönebildningen kan begränsas med ”stupstocksregler” som säger vad som ska gälla om man inte kommer överens lokalt, med garantier om löneökning för den enskilde individen och med lönepotter för lokal fördelning. 

Enkelt uttryckt finns 2005 någon form av lokalt inflytande i avtalen för fyra av fem anställda.
 
Den höga fackliga organisationsgraden i Sverige, nära 80 procent, är den viktigaste förklaringen till att en stor del av lönebildningen sker i förhandlingar mellan centrala parter utanför företagen. Fackförbunden förhandlar för sina medlemmar och har arbetsgivarförbunden, som på motsvarande sätt organiserar företagen, som motparter.

Flera krafter påverkar lönebildningen

I "God sed vid lönebildning" (SOU 2006:32) beskrivs lönebildningen som en process där den ekonomiska politiken, förhandlingssystemet och marknadskrafterna samtidigt har en inverkan. Ekonomisk politik brukar sammanfattas som åtgärder som regering och riksdag genomför för att påverka ekonomin. Det kan handla om utformningen och finansieringen av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna, men också om regelsystemen på arbetsmarknaden – särskilt konfliktreglerna som anger var balanspunkten finns mellan förhandlingsparterna.

Samtidigt har utfallet av löneförhandlingarna avgörande betydelse för Sveriges konkurrenskraft – och för den ekonomiska politiken. Därför analyseras utfallet av förhandlingarna noga av regeringen, banker och myndigheter som Medlingsinstitutet, Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Medlingsinstitutet har löpande kontakter med parterna för att underlätta att löneavtalen leder till att både reallönerna och sysselsättningen ökar och att Sveriges konkurrenskraft bibehålls. För att inte de samlade löneökningarna ska äventyra inflationsmålet på två procent per år kan Riksbanken höja räntan.

Fakta om lönebildning

• Lönesumman i Sverige är över 1 000 miljarder kronor, enligt SCB. Man brukar säga att lönesumman motsvarar två tredjedelar av BNP och att den är den viktigaste skattebasen.
• Sedan 1991 har löntagarna fått reallöneökningar med 1,7-1,8 procent per år. Under 1980-talet var siffran 0,1 procent.
• Den lokala lönebildningen har kommit längst inom staten, där nära 40 procent av de anställda omfattas av sifferlösa avtal.