Storleken, och utvecklingen av, statsskulden påverkas framför allt av hur statens utgifter och inkomster förhåller sig till varandra. Om staten har högre utgifter än inkomster så innebär det att staten måste låna pengar för att täcka underskottet. Utöver detta betalas ränta på statskulden. Skulden påverkas också av till exempel valutakursförändringar då skulden finansieras med lån i både svensk och utländsk valuta.
Det finns två mått på statsskulden, konsoliderad och okonsoliderad. Skillnaden är att i den okonsoliderade skulden ingår statliga myndigheters innehav av statspapper. Riksgäldskontoret använder sig av just detta mått och det är också den okonsoliderade skulden som ligger till grund för statsskuldsräntorna. Däremot använder sig regeringen oftare av den konsoliderade skulden och den är kanske också lämpligare att använda vid internationella jämförelser.
Statsskulden som andel av bruttonationalprodukten, BNP, var cirka 32 procent i slutet av 2012. Att se på skulden i relation till BNP är ett sätt att jämföra statsskuldens storlek med landets totala ekonomi. Statsskulden har sjunkit till drygt 30 procent av BNP i dag från nära 80 procent 1995. Det beror på att statsfinanserna har blivit betydligt starkare sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Det som bidrog mest till den lägre nivån är kraftiga nerdragningar av utgifter under mitten av 90-talet och en stark ekonomisk tillväxt. Staten har också fört över pengar från AP-fonderna till statskassan och sålt aktier i bland annat Telia. Samtidigt som statsskulden har minskat har BNP ökat. Det gör tillsammans att skuldens andel av BNP har sjunkit relativt snabbt.
De som ansvarar för att förvalta statsskulden är Riksgälden. De ska förvalta skulden så att kostnaderna minimeras samtidigt som de ska ta hänsyn till riskerna. Det betyder att Riksgäldens bedömning av hur de ska förvalta skulden är ekonomisk och inte politisk. Det är också kostnaderna och riskerna som avgör hur stor del av skulden som ska lånas i svensk respektive utländsk valuta.
Skulden finansieras till nästan 80 procent av lån i svenska kronor. Detta görs genom att ge ut obligationer och statskuldsväxlar. Av dessa är det bara 5 procent som lånas från privatpersoner och mindre företag, ofta i form av premieobligationer. Resterande lånas av stora pensionsfonder, försäkringsbolag, kommersiella banker och Sveriges Riksbank men också utländska centralbanker.
Nyligen nåddes målet om att valutaskuldens andel av den totala statsskulden ska vara 15 procent. Dessa är främst obligationslån. Det finns en högre risk att låna i utländsk valuta, eftersom att det finns en valutakursrisk på lånen, och därför har regeringen bestämt att låneandelen i utländsk valuta ska minska till 15 procent. Det är framför allt försäljning av statliga bolag som har bidragit till att målet uppnåtts.