De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består i huvudsak av tre mål; ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett utgiftstak för staten samt krav på kommuner och landsting att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.
Överskottsmålet
Överskottsmålet, även kallat saldomålet, är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande. Målet är att den offentliga sektorns finansiella sparande, det vill säga inkomster minus utgifter, i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Formuleringen, ”över en konjunkturcykel”, ger utrymme för årliga avvikelser, men komplicerar samtidigt utvärderingsprocessen då det är oklart över vilken tidsperiod detta gäller. Målet ändrades år 2007, från att tidigare ha varit 2 procent av BNP, i samband med att definitionen av den offentliga sektorn ändrades. Idag omfattar målet staten, kommunsektorn och pensionssystemet.
Det syftar till att spara en buffert i fall konjunkturen faller samt finnas till för framtida generationer då allt fler människor kommer att utnyttja offentliga sektorns välfärdstjänster, samtidigt som andelen som arbetar minskar. Som medlem i EU måste Sverige dessutom följa den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten, som bland annat innebär att det offentliga underskottet inte får överstiga 3 procent av BNP.
Över tiden har den offentliga sektorns finansiella sparande varierat kraftigt, från ett överskott på nästan 5 procent av BNP år 1989 till ett underskott på drygt 11 procent av BNP år 1993, men har på senare tid stabiliserats och har till mestadels varit positivt, med undantag för åren 2002-2003 samt 2009.
Utgiftstaket
Utgiftstaket är en gräns för hur stora utgifter staten får ha under ett år. Riksdagen beslutar om en total utgiftsnivå som sedan fördelas på de olika områdena i statsbudgeten. Utgiftstaket omfattar alltså alla statens utgiftsområden, förutom statskuldsräntorna då de inte går att påverka på samma sätt som andra utgifter. Dessutom ingår ålderpensionssystemet.
Normalt ger regeringen förslag på utgiftstak för de närmaste tre åren i budgetpropositionen. I och med utgiftstaket kan utgifternas utvecking under ett år kontrolleras och därmed har regeringen större möjligheter att vidta åtgärder om taket riskerar att överskridas. Att utgiftstaket sedan följs är en viktig signal om att statsfinanserna sköts.
Utgiftstaket är inte rent juridiskt bindande, men sedan den 1 januari 2010 är det obligatoriskt för regeringen att lämna förslag till riksdagen om ett utgiftstak. Något man tidigare alltid gjort ändå men som alltså inte varit föreskrivet.
Det kommunala balanskravet
Det kommunala balanskravet innebär att budgetens intäkter ska överstiga kostnaderna. Om ett negativt resultat redovisas ska detta regleras under de tre nästkommande åren. Kravet omfattar både kommuner och landsting och trädde i kraft år 2000. Detta ska förhindra att utgifterna för den löpande verksamheten lånefinansieras och på så sätt minska risken för underskott.
Redan år 1992 fanns det krav på kommuner och landsting att ha god ekonomisk hushållning enligt kommunallagen. Detta kompletterades år 2000 med ett krav på en balanserad budget för att stärka den kommunala budgetprocessen, men också att visa kommunernas och landstingens vikt för hela Sveriges ekonomi.
Det kommunala balanskravet tillsammans med utgiftstaket är viktiga instrument för att uppnå överskottsmålet.