När produktionen, BNP, ökar innebär det att vi har tillväxt i landet. En befolkningsökning som sker snabbt och med stort inträde på arbetsmarknaden ökar också BNP, men då är det fler som ska dela på tillgångarna. För att studera tillgångarna per invånare i en ekonomi så finns måttet BNP per capita. Detta kan ge en grov indikation på om det finns mycket eller lite tillgångar i en ekonomi för varje invånare. 

Sveriges BNP per capita ökade kraftigt under flera år under 1950- och 1960-talen. 1970-talet kantades däremot av mer oro i Sverige och världen. Bland annat hade vi två oljekriser, 1973 och 1979, som gav nedgångar också i den svenska ekonomin. Kraftiga löneökningar och höjda arbetsgivaravgifter gjorde att lönekostnaderna, och därmed inflationen, skenade iväg. Det blev allt dyrare att producera i Sverige och tillväxten bromsades in. Industrins utveckling stannade nästan helt av under hela 1970-talet. Den svenska ekonomiska nedgången var djupare än i de flesta andra länder under den här perioden.

Sverige fick allt svårare att hävda sig i den internationella konkurrensen. Under både 1970- och 1980-talen försökte man kompensera detta genom att devalvera kronan. Detta fungerade inte särskilt bra och förtroendet för den svenska kronan var fortsatt lågt. Problemen med hög inflation och kostnadskriser i näringslivet bestod. Sammantaget var den ekonomiska utvecklingen under dessa två decennier mycket svag.

Den svaga tillväxten kulminerade i början av 1990-talet. Vi upplevde då tre år med fallande BNP – alltså negativ tillväxt. Tillväxten efter dessa krisår har dock varit jämförelsevis hög i Sverige. Under början av 2000-talet såg vi dock en nedgång i konjunkturcykeln i samband med att IT-bubblan sprack.

Under 2008 och 2009 föll BNP per capita som en effekt av finanskrisen. Året därpå, 2010, präglades av återhämtning och stark tillväxt. Återhämtningen höll sedan i sig under delar av 2011 också, men i takt med att den internationella skuldkrisen började göra sig allt mer gällande, bromsade ekonomin in.