När produktionen, BNP, ökar innebär det att vi har tillväxt i landet. En befolkningsökning som sker snabbt och med stort inträde på arbetsmarknaden ökar också BNP, men då är det fler som ska dela på tillgångarna. För att studera tillgångarna per invånare i en ekonomi så finns måttet BNP per capita. Detta kan ge en grov indikation på om det finns mycket eller lite tillgångar i en ekonomi för varje invånare.
Sveriges BNP per capita ökade kraftigt under flera år under 1950- och 1960-talen. 1970-talet kantades däremot av mer oro i Sverige och världen. Bland annat hade vi två oljekriser, 1973 och 1979, som gav nedgångar också i den svenska ekonomin. Kraftiga löneökningar och höjda arbetsgivaravgifter gjorde att lönekostnaderna, och därmed inflationen, skenade iväg. Det blev allt dyrare att producera i Sverige och tillväxten bromsades in. Industrins utveckling stannade nästan helt av under hela 1970-talet. Den svenska ekonomiska nedgången var djupare än de flesta andra ländernas under den här perioden.
Sverige fick allt svårare att hävda sig i den internationella konkurrensen. Under både 1970- och 1980-talen försökte man kompensera detta genom att devalvera kronan. Detta fungerade inte särskilt bra och förtroendet för den svenska kronan var fortsatt lågt. Problemen med hög inflation och kostnadskriser i näringslivet bestod. Sammantaget var den ekonomiska utvecklingen under dessa två decennier mycket svag.
Den svaga tillväxten kulminerade i början av 1990-talet. Vi upplevde då tre år med fallande BNP – alltså negativ tillväxt. Tillväxten efter dessa krisår har dock varit jämförelsevis hög i Sverige. Under början av 2000-talet såg vi dock en nedgång i konjunkturcykeln i samband med att IT-bubblan sprack.
Under 2008 och 2009 föll BNP per capita som en effekt av finanskrisen. Redan 2010 var dock tillväxten uppe på en mycket hög nivå igen, delvis till följd av att nedgången blev så kraftig 2009.