Den nominella löneökningen säger hur mycket lönen ökar i procent från ett år till ett annat. Drar man bort inflationen från detta får man fram den reala löneökningen. Om lönen ökar med tre procent och inflationen är en procent blir den reala löneökningen två procent. Ur löntagarens perspektiv är det förstås den reala löneökningen som är mest intressant eftersom det är den som säger något om hur mycket bättre hon eller han får det till följd av den höjda lönen.
Löneutvecklingen under de senaste 40 åren kan beskrivas utifrån flera olika perspektiv. Ett sätt är att dela upp perioden i två delar; före och efter 1995, då vi fick ett uttalat inflationsmål på 2 procent.
Under perioden 1970-1994 var de nominella löneökningarna ofta väldigt höga. I genomsnitt uppgick de till 8,3 procent om året. Samtidigt bidrog de höga löneökningarna till att driva upp inflationen, som under dessa år låg på hela 7,8 procent i genomsnitt per år. Med så hög inflation blev reallöneökningarna väldigt små: i genomsnitt endast 0,5 procent om året.
Under perioden 1995-2009 var de nominella löneökningarna väsentligt lägre. I genomsnitt per år uppgick de till 3,7 procent. Men eftersom även inflationen var betydligt lägre, och heller inte drevs upp av höga nominella löneökningar, blev reallöneökningarna väsentligt högre än under den tidigare perioden. I genomsnitt ökade reallönerna med 2,5 procent om året under denna period. Alltså 2 procentenheter mer per år än under 1970-1994.
Sammanfattning 1970-1994:
- I allmänhet väldigt höga nominella löneökningar
- Hög inflation
- Nästan obefintliga reallöneökningar
- Återkommande kostnadskriser i näringslivet och upprepade devalveringar
- Detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier
Sammanfattning 1995-2010:
- Lägre nominella löneökningar
- Låg inflation
- Betydande reallöneökningar
- Flytande växelkurs (sedan 1992) och självständig Riksbank med uttalat inflationsmål (började gälla 1995)
- Mer decentraliserad lönebildning