Avtalskonstruktioner

Sveriges löntagare omfattas i hög grad av centrala kollektiv- avtal. Avtal träffas med några års mellanrum i avtalsförhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Antalet anställda som enbart omfattas av lokal lönebildning har ökat under 1990- och 2000-talen.

Utmärkande för 1990-talets avtal på den privata arbetsmarknaden är att avtalen från och med 1993 varit fria från klausuler med löne- och förtjänstutvecklings- garantier, prisutvecklingsgarantier, olika typer av matematiska låglöne- konstruktioner etc. Tjänstemannaavtalens tidigare regler om statistiska ålders- och kvalifikationstillägg togs bort i 1993 års förbundsförhandlingar.

Möjligheterna till en tydligare företagsorienterad lönesättning har ökat genom att löneökningarna, eller huvuddelen av dessa, i många fall fritt kunnat disponeras på företagsplanet.

Avtalsförhandlingarna 2001 innebar att andelen anställda som omfattas av lokal lönebildning ökade markant på tjänstemannasidan. Huvuddelen av dessa hade fortfarande någon form av ”stupstock” för lokalt löneutrymme och/eller individgaranti för den enskilde medarbetaren. Andelen tjänstemän utan stupstock ökade dock också. Andelen tjänstemän med lönepott minskade medan andelen med lönepott samt generell utläggning ökade.

2004 års avtalsförhandlingar följde i stort samma mönster som förhandlingarna år 2001. På det stora flertalet avtalsområden gjordes inga förändringar i löneavtalskonstruktionerna. Några stora genombrott mot lokal lönebildning blev det därmed inte, men utvecklingen har inte stannat av.

2007 års förhandlingar resulterade i kraftigt höjda lägstalöner, liksom förhandlingarna 2004 och 2001. Många avtal ger utrymme för lokala förhandlingar, även om det i vissa fall begränsas av stupstocksregler.

I nedanstående diagram redovisas de olika avtalskonstruktionerna som förekommer inom respektive sektor fördelade på sju huvudgrupper. Indelningen gäller avtalsförhandlingar under 2009.