Reallöneutveckling - internationellt

Sedan 2007 har Sverige haft högst reallöneökningar i EU-15. Den svenska utvecklingen avviker påtagligt från hur det sett ut i flertalet andra EU-länder. Många länder har till och med upplevt minskade reallöner.

Löneökningar kan antingen uttryckas i nominella eller reala termer. Den nominella ökningen mäter förändringen rakt av. Om medellönen ett år är 10 000 kronor och nästa år är 10 500 kronor, uppgår den nominella ökningen till 5 procent. Om inflationen samtidigt är 2 procent drar man bort detta från den nominella ökningen för att få fram reallöneutvecklingen – i detta exempel 3 procent. För en privatperson är reallöneutvecklingen ofta mer central än den nominella eftersom den ger en bättre bild av hur köpkraften påverkas.

Sverige har sedan mitten av 1990-talet generellt sett upplevt höga reallöneökningar. Det finns flera förklaringar till detta. Bland annat att vi fått ner inflationen som under 1970- och 80-talen ofta var mycket hög. En självständig Riksbank med ett tydligt inflationsmål har självfallet spelat roll i detta sammanhang, samt en lönebildning som inte bidragit till att driva upp inflationen.

Även internationellt sett har reallöneutvecklingen varit god i Sverige. Enligt data från International Labour Organization, ILO, har Sverige haft högst reallöneökningar i EU-15 sedan finanskrisen. I genomsnitt rör det sig om cirka 1,5 procent om året. De flesta övriga EU-länder ligger långt under denna nivå och i flera länder har till och med reallönerna minskat. Som mest har de fallit i Grekland, som under denna period, 2007-2013, upplevt reallöneminskningar på i genomsnitt 4,5 procent om året. Även i flera andra länder är det tydligt hur krisen har påverkat de anställdas inkomster i negativ riktning.

Bland EU:s samtliga 28 medlemsstater har Bulgarien haft högst reallöneökningar. Två andra länder i östra EU, Polen och Rumänien, har även de haft relativt stora reallöneökningar men data saknas för hela perioden 2007-2013.