Löneutveckling

Reallönerna har under de senaste fyra decennierna ökat med 56 procent för arbetare och 68 procent för tjänstemän. Ökningen skedde framförallt efter mitten på 1990-talet. Reallönen är lönen när man tagit hänsyn till inflationen och visar utvecklingen av löntagarnas köpkraft. I nominella termer är lönerna tolv gånger så höga som 1970. 

Diagrammen visar löneutvecklingen i Sverige sedan 1970. I menyn ovanför diagrammet kan du välja om du vill titta på real eller nominell löneutveckling för arbetare eller tjänstemän. Både i reala och nominella termer har lönerna ökat.

12 gånger så hög lön i nominella termer

Löneökningarna har varit betydligt högre i nominella termer eftersom man inte drar av inflationen. Genomsnittslönen har ökat varje år sedan 1970. Den nominella löneutvecklingen för arbetare växte snabbast under 80-talet och mattades av under krisen i början på 90-talet.

Den nominella löneutvecklingen visar hur mycket lönen stiger per år men inte hur mycket köpkraften stiger. Om inflationen är lika hög som den nominella löneökningen så är den reala löneutvecklingen noll. Prisökningarna gör alltså att man inte har råd att köpa fler varor eller tjänster trots att lönen har ökat.

Real löneutveckling mäter köpkraft

Ett bättre mått på löneutveckling är att titta på den reala löneutvecklingen. Genom att ta bort effekterna av inflationen får man nämligen ett mått på hur mycket köpkraften har ökat, det vill säga hur många fler varor och tjänster som man har råd med efter löneökningen. Diagrammet tar dock inte någon hänsyn till skatteuttaget och säger därför inte allt om löntagarnas egentliga inkomstutveckling.

Går man bakåt i tiden och studerar den reala löneutvecklingen för tjänstemän och arbetare blir det tydligt att stora lönepåslag inte behöver leda till ökad köpkraft. En viktig slutsats som kan dras är att 1970-, 1980- och halva 1990-talet präglades av att lönebildningen inte lyckades leverera reallöneökningar. Denna period sammanfaller med en period med höga nominella löneökningar, återkommande kostnadskriser i näringslivet, devalveringar av kronan, detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier, hög inflation samt osäkerhet om den framtida inflationen.

Lönebildningen omgärdas sedan början av 1990-talet av en delvis annan kontext. Viktiga förutsättningar är numera lägre nominella löneökningar, rörlig växelkurs, självständig centralbank samt låg och stabil inflation. Lönebildningen har också decentraliserats genom att de centrala förhandlingarna helt har avskaffats och genom att förbundsavtalen ger större möjligheter för företagen att bestämma nivå på löneökningen och/eller fördelning av löneökningen. Allt detta har sannolikt bidragit till att lönebildningen och reallönerna utvecklas mer stabilt under de senaste 15 åren.