Löneutveckling

Sedan mitten av 1990-talet har reallönerna i näringslivet ökat kraftigt. Eftersom reallönen tar hänsyn till inflationen visar den utvecklingen av löntagarnas köpkraft före skatt. I nominella termer är lönerna idag generellt cirka 13 gånger högre än de var år 1970. 

Diagrammen visar löneutvecklingen i Sverige sedan 1970. Genom att klicka på de mindre diagrammen kan du välja om du vill titta på real eller nominell löneutveckling, antingen för arbetare eller tjänstemän. Direkta jämförelser mellan dessa grupper är dock svåra att göra eftersom de över tid har ändrat sammansättning (se vidare faktaruta längst ner på denna sida).

Höga nominella ökningar

Löneutveckling mäts antingen i nominella eller reala termer. Skillnaden är att real löneutveckling också tar hänsyn till inflationen. I nominella termer har genomsnittslönen ökat varje år sedan 1970. Både för arbetare och tjänstemän var ökningarna, enligt detta mått, störst under 1970- och 80-talen. Denna utveckling bröts först i samband med den stora ekonomiska krisen i början på 1990-talet.

Att lönerna ökade snabbare innan 1990-talskrisen betyder dock inte att löntagarnas köpkraft utvecklades lika starkt. Problemet var inflationen. Om inflationen är lika hög som den nominella löneökningen blir den reala löneutvecklingen noll. Prisökningarna gör att man inte har råd att köpa fler varor eller tjänster trots att lönen har ökat.

Stark real löneutveckling senaste 20 åren

Ett bättre mått är då att titta på den reala löneutvecklingen. Genom att ta bort effekterna av inflationen får man nämligen en indikation på hur köpkraften har ökat. Man bör dock notera att diagrammet inte tar hänsyn till skatteuttaget och säger därför inte allt om löntagarnas egentliga köpkraftsutveckling.

Går man bakåt i tiden och studerar den reala löneutvecklingen för tjänstemän och arbetare blir det tydligt att stora lönepåslag inte behöver leda till ökad köpkraft. En viktig slutsats som kan dras utifrån dessa siffror är att lönebildningen inte lyckades leverera reallöneökningar under tiden från 1970-talet fram till 1990-talskrisen. Denna period karaktäriseras av höga nominella löneökningar, återkommande kostnadskriser i näringslivet, devalveringar av kronan, detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier, hög inflation samt osäkerhet om den framtida inflationen.

Sedan början av 1990-talet omgärdas lönebildningen av en annan kontext. Viktiga förutsättningar är numera lägre nominella löneökningar, rörlig växelkurs, en självständig Riksbank samt låg och stabil inflation. Lönebildningen har också decentraliserats genom att centrala förhandlingar helt avskaffats och genom att förbundsavtalen ger större möjligheter för företagen att bestämma nivå på löneökningarna och/eller fördelning av löneökningarna. Allt detta har sannolikt bidragit till att lönebildningen och reallönerna utvecklas mer stabilt under de senaste 20 åren.

Ändrad sammansättning bland tjänstemännen 2000-2015

Att jämföra löneutvecklingen mellan stora grupper löntagare över lång tid är komplicerat eftersom sammansättningen i de olika grupperna förändras. En del av dessa effekter kan man justera för genom att strukturrensa statistiken, men inte alla.

En faktor som tidsserien över tjänstemännen inte har justerats för är att antalet högre tjänstemän ökat väsentligt under de senaste 15 åren, samtidigt som antalet mellantjänstemän har minskat.

Denna sammansättningsförändring får effekter i de lönenivåer som redovisas i tidsserier över tjänstemännens löner och arbetskraftskostnader och är viktig att ta hänsyn till då man gör jämförelser över tid och med andra grupper. Av denna anledning är det problematiskt att använda dessa siffror till att ställa löneutvecklingen för tjänstemän och arbetare mot varandra i en direkt jämförelse.