Hushållens konsumtion och sparande

Hushållens disponibla inkomster kan antingen konsumeras eller sparas. För att få ett översiktligt mått på hur sparandet utvecklas brukar man därför beräkna den så kallade sparkvoten. Denna visar andelen av den disponibla inkomsten som går till sparande.

För att beskriva hur hushållens sparande utvecklas över tid ser man ofta till sparkvoten. Denna kan beräknas på lite olika sätt beroende på vilka typer av tillgångar man inkluderar. I den bredaste definitionen, hushållens totala sparkvot, inkluderas både finansiellt sparande (aktier, fonder, etc.) och realt sparande (hus, tomtmark, etc.). Dessutom räknar man också in sparande till tjänste- och premiepension.

Eftersom pensionsavsättningarna egentligen inte kan påverkas av hushållen och inte heller står fritt till deras förfogande använder man ofta också en lite smalare definition där dessa har exkluderats. Ett ännu smalare mått är när man endast ser till sparande i finansiella tillgångar, hushållens finansiella sparkvot. Trots att även bostadsrättsandelar räknas in i den finansiella sparkvoten är denna ett bättre mått på hushållens försiktighetssparande än de två bredare definitionerna.

Ser man till utvecklingen över tid kan man konstatera att den totala sparkvoten var relativt stabil under 1950- och 60-talen. Redan vid mitten av 1960-talet började dock den finansiella sparkvoten sjunka. Denna nedgång fortsatte sedan ända fram till slutet av 1980-talet och vändes inte förrän 90-talskrisen slog till och skattesystemet förändrades i grunden. Vid det laget var inte bara den finansiella sparkvoten negativ utan även den totala. Initialt hade den totala sparkvoten hållits uppe genom att hushållen ökade sitt reala sparande, det vill säga investerade i bostäder, men under 1980-talet började även det reala sparandet minska. Delvis berodde detta på att avdragsrätten för skuldräntor begränsades 1982-83, vilket gjorde det något dyrare att låna. Fortfarande var dock realt sparande väldigt förmånligt. Man kan till och med säga att hushållen fick betalt för att låna till bostäder eftersom skattereglerna, även efter den avdragsrätten begränsades, tillät stora avdrag samtidigt som inflationen var så pass hög att den reala räntan blev negativ.

Denna process med en ökad skuldsättning fick dessutom extra energi av att den stora 40-talistgenerationen då var i familjebildande ålder vilket i sig ökade efterfrågan på bostäder, men också av att den tidigare hårt reglerade kreditmarknaden avreglerades i november 1985, vilket kraftigt stimulerade nyutlåningen.

Om det under denna tid var förmånligt för hushållen att skuldsätta sig för att köpa bostäder var förhållandena de omvända när det gällde finansiellt sparande. Här innebar skattereglerna snarast att avkastningen blev negativ. Det låga finansiella sparandet blev till slut ohållbart och frågan hamnade högt upp på den politiska dagordningen. En av de mest omdebatterade åtgärderna från politiskt håll var införandet av ett tillfälligt tvångssparande 1989-90. Detta innebar att hushållen tvingades spara motsvarande tre procent av slutskatten. Den stora förändringen av hushållens sparbeteende kom dock inte förrän 90-talskrisen slog till och bostadspriserna föll brant, samtidigt som skattesystemet gjordes om i grunden genom den stora skattereformen 1990/91.

Skattereformen 1990/91 begränsade ränteavdragen ytterligare. Kombinationen av lägre ränteavdrag och lägre inflation innebar kraftigt ökade räntekostnader för hushållen. Denna räntechock tvingade hushållen att strama åt sin privatekonomi och öka sitt sparande. Sparkvoten steg med över tio procentenheter mellan 1989 och 1992 vilket omvänt betydde en kraftig minskning av hushållens konsumtion. Den stigande sparkvoten berodde mer eller mindre uteslutande på ett ökat finansiellt sparande, vilket hade gjorts mer fördelaktigt genom skattereformen.

Efter denna period har den finansiella sparkvoten pendlat upp och ner. Möjligen kan man se ett visst konjunkturmönster då hushållen minskade sitt sparande under högkonjunkturen i samband med IT-boomen före millennieskiftet för att sedan öka sitt försikthetssparande när lågkonjunkturen kom. Vi såg även en uppgång i sparkvoten i samband med finanskrisen. Trots att situationen har stabiliserats under senare år och ekonomin till och med gått in i en högkonjunktur ligger dock det totala sparandet kvar på en hög nivå. Detta kan delvis vara en avspegling av att hushållen räknar med sämre tider och ökade ränteutgifter framöver.