EU-avgiften

EU:s verksamhet finansieras av medlemsländernas avgifter. Den största delen kommer från en avgift som baseras på ländernas BNI. Enligt vissa sätt att räkna hör vi till de länder som betalar mest till EU, men enligt andra tillhör vi de länder som betalar minst. Gemensamt för alla dessa mått är att de inte tar hänsyn till de fördelar samtliga medlemsländer åtnjuter i form av exempelvis den inre marknaden.

EU-avgiften består i huvudsak av tre delar. Den största delen är kopplad till hur hög BNI medlemsländerna har. Ju större ekonomi, desto högre avgift. En annan del baseras på ländernas momsintäkter och den tredje delen utgörs av tullintäkter. Utöver detta påverkas inbetalningarna till EU-budgeten av ett antal olika rabatter och justeringar. Storbritanniens rabatt, som infördes 1985, minskar inte budgeten och gör därför att avgiften för övriga medlemsländer blir högre eftersom dessa kompenserar bortfallet. Rabatterna som Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike har minskar dock budgeten och finansieras på så vis inte direkt av övriga medlemmar.

EU-avgiften har fått kritik för sin komplexa utformning med sina många speciallösningar och rabatter. Konstruktionen gör det svårt för medborgarna att avgöra hur mycket det egna landet betalar jämfört med andra. Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan enskilda medlemsländer både hitta argument för att deras avgifter är höga respektive låga. Sett till perioden 2014-2018 var till exempel Sverige det land efter Storbritannien som betalade minst i förhållande till våra inkomster, BNI. Å andra sidan blir bilden nästan den rakt motsatta om man också tar hänsyn till de stöd som flödar tillbaka till medlemsländerna. Likaså tillhör vi de länder som betalar mest om man bortser från hur rika medlemsländerna är och bara slår ut avgiften per invånare i de olika länderna.

Ett problem med alla dessa mått är att de inte tar hänsyn till de vinster som samtliga medlemsländer kan ta del av, exempelvis den inre marknaden och EU:s handelsavtal. Även när man inkluderar återflöden går det alltså inte att tolka siffrorna som ett mått på hur mycket länderna tjänar på medlemskapet.

EU-avgiften enligt olika mått

Årsmedelvärden 2014-2018

% av BNI, brutto*% av BNI, netto**euro/inv, brutto*euro/inv, netto**
Belgien1,300,69491,9261,6
Litauen1,04-3,06137,7-406,0
Bulgarien1,04-3,7668,5-248,5
Cypern1,03-0,18219,1-37,7
Malta1,03-0,92215,0-192,1
Slovenien1,01-0,97196,8-189,0
Tjeckien0,99-1,88157,6-298,6
Estland0,98-1,95160,4-317,8
Polen0,98-2,27110,2-256,0
Lettland0,98-2,65128,1-347,6
Irland0,970,10434,944,4
Nederländerna0,970,66405,2275,3
Ungern0,97-3,87110,3-440,5
Spanien0,96-0,07232,9-17,4
Kroatien0,96-0,74103,7-80,2
Portugal0,94-1,22166,3-214,9
Italien0,940,31261,485,1
Luxemburg0,930,01574,18,3
Slovakien0,93-2,08138,0-308,3
Frankrike0,910,34311,9114,7
Grekland0,91-2,34149,7-386,6
Rumänien0,91-2,5577,9-219,3
Finland0,890,28355,3109,8
Danmark0,880,39440,6193,5
Tyskland0,850,51331,3198,3
Österrike0,840,34343,2138,6
Sverige0,790,45373,9211,7
Storbritannien0,700,42251,8148,5
LADDA NER
Källa: EU-kommissionen
* Total avgift inklusive tullavgifter.
** Total avgift inklusive tullavgifter minus återflöden exkl utgifter för administration.