Tullar och handelshinder

Tullar och handelshinder bidrar till att minska handelsutbytet mellan länder vilket är långsiktigt negativt för den ekonomiska utvecklingen. Historiskt sett ligger tullarna i världen på låga nivåer idag, men efter finanskrisen har istället andra handelshinder ökat.  

När man talar om tullar avses vanligtvis importtullar – tullar på export är numera sällsynta. Importtullar kan införas av skattemässiga skäl, det vill säga för att generera intäkter till staten. Vanligtvis är dock syftet ett annat: att försöka skydda inhemska producenter från utländsk konkurrens.

Tanken bakom sådan protektionism är enkel. Genom att tullarna gör importerade varor dyrare blir inhemska alternativ mer attraktiva. De som vinner på tullarna är alltså vissa inhemska producenter som kan öka sin försäljning och vinst. Förlorarna är, förutom exportföretag i andra länder, inhemska importörer och i slutändan även konsumenter eftersom notan för tullarna skickas vidare till dem genom högre priser.

De samhällsekonomiska kostnaderna kan stiga ytterligare om andra länder svarar med samma mynt och inför egna tullar. Detta är inte ovanligt vid handelskonflikter. Om en sådan situation eskalerar hamnar man till sist i det som brukar kallas för handelskrig, vilket är mycket skadligt för alla inblandade parter.

Eftersom tullar innebär samhällsekonomiska förluster har det länge varit en ambition att försöka reducera dem. Under efterkrigstiden har detta skett bland annat inom ramen för GATT och sedermera WTO. Där har de deltagande länderna slagit fast principen om mest-gynnade-nation. Den innebär att om ett land sänker tullarna gentemot ett annat land, ska det erbjuda samma förbättrade villkor till samtliga WTO-medlemmar. På så vis ska det internationella handelssystemet motverka diskriminering mellan länder.

Ett viktigt undantag från denna princip är att WTO-medlemmar kan ingå frihandelsavtal. Då kan man regionalt komma överens om mer liberala villkor än vad WTO-reglerna föreskriver. Under de senaste decennierna har sådana avtal varit en viktig anledning till att tullarna generellt sänkts i världen. Denna trend märks i alla regioner, men har varit särskilt tydlig i Sydost- och Ostasien samt i Afrika. Det är egentligen bara under de allra senaste åren som trenden mot lägre tullar fått ett visst avbräck och skälet till det är i hög grad handelskonflikten mellan USA och Kina.

Genomsnittlig tullsats per region

Procent

1990-talet*2020
Världen10,93,9
Östasien och Stillhavsregionen8,72,2
Europa och Centralasien7,71,8
Latinamerika och Karibien12,84,9
Mellanöstern och Nordafrika19,14,4
Nordamerika3,31,5
Sydasien34,37,0
Subsahariska Afrika17,57,5
LADDA NER
Källa: World Integrated Trade Solution (WITS)
* Medelvärde för åren 1990-1999. Data saknas för ett år (1991) för Mellanöstern och Nordafrika.

Att tullsatserna överlag gått ner betyder dock inte per automatik att världshandeln blivit friare. Vid sidan av tullar finns nämligen även andra typer av handelshinder. Det handlar exempelvis om importkvoter, subventioner och olika former av tekniska barriärer – bland annat olika produktkrav som utländska producenter kan ha svårt att anpassa sig till.

Tar man även hänsyn till den typen av icke-tariffära handelshinder ser bilden för världshandeln betydligt mer problematisk ut under senare år. Enligt forskningsinitiativet, Global Trade Alert, har antalet statliga interventioner som varit skadliga för handelsutbytet ökat kraftigt sedan finanskrisen 2009 och i synnerhet i samband med coronapandemin. Under denna period har vi också sett en långsammare tillväxt i världshandeln och generellt lägre tillväxt i världsekonomin. En friare världshandel är alltså både beroende av lägre tullar och färre icke-tariffära handelshinder.

Läs mer: Världshandeln historiskt