Artikel
Högsta lönekraven sedan 80-talet
Publicerad 2006-11-09 av Alva Ohlsson
LO:s lönekrav på minst 825 kronor per månad eller lägst 3,9 procent är de högsta krav som LO har ställt sedan 1980-talet, då Sverige fortfarande hade hög inflationinflation:. Med höjda lägstalöner och särskilda jämställdhetspotter innebär kraven kostnadsökningar på över 6 procent på vissa områden.
LO:s löneökningskrav inför avtalsförhandlingarna 2007 är de högsta sedan Sverige lämnade den höga inflationen bakom sig i slutet på 1980-talet. LO ställer egentligen tre krav, som alla är uttryckta i kronor och därmed verkar utjämnande på lönerna, eftersom de med lägre lönlön: får mer som andel av sin nuvarande lönlön: än dem som har högre lönlön:. De tre kraven gäller minsta löneökning på 825 kronor, höjning av de lägsta lönerna i avtalen med 910 kronor samt jämställdhetspott på 205 kronor per anställd och i förhållande till andelen kvinnor inom avtalsområdet som tjänar mindre än 20 000 kronor per månad.
I företagen kan kraven innebära att det blir färre enklare jobb som inte kräver så stor erfarenhet men som inte heller betalas med så hög lönlön:. Det kan alltså bli ännu svårare för exempelvis ungdomar att få jobb.
Löneökningstakten har gradvis minskat i Sverige under de senaste femton åren samtidigt som de reala lönerna, lönlön: efter inflationinflation:, har ökat. 1992-1997 var löneökningstakten för de industrianställda 4,6 procent. 1998-2005 var löneökningstakten nere i 3,5 procent. Men reallöneökningarna var under samma perioder 1,7-1,8 procent. Det ska jämföras med 1980-talet då reallöneökningen bara var 0,1 procent.
Inför den senaste avtalsrörelsen 2004 krävde LO minst 650 kronor per månad eller lägst 3,2 procent. Efter förhandlingar blev de avtalade löneökningarna för industriarbetare 6,9 procent samt 0,5 procent för en arbetstidsförkortning för de tre åren 2004-2006. Per år var den avtalade ökningen cirka 2,5 procent, inklusive arbetstidsförkortningen.
Avtalade löneökningar, 2004-2006
Källa: Medlingsinstitutets årsrapport, 2004
I avtalsrörelsen dessförinnan, 2001, angav LO ett löneökningsutrymme på lägst 650 kronor per månad eller 3,8 procent. De avtalade löneökningarna för arbetare inom industrin blev 7,0 procent för treårsperioden 2001-2003. Med en arbetstidsförkortning blev avtalsutfallet 8,5 procent. Per år var den avtalade löneökningen cirka 2,8 procent, inklusive arbetstidsförkortningen.
Avtalade löneökningar, 2001-2003
Källa: Medlingsinstitutets årsrapport, 2001
Hösten 1997 fastställde LO-förbunden gemensamma avtalskrav på 3,7 procent inklusive arbetstidsförkortning inför avtalsförhandlingarna 1998. Industriavtalet hade träffats och gav lägre löneökningar än tidigare. De avtalade löneökningarna för åren 1998-2000 blev cirka 2,8 procent per år.
1995 kom att bli ett år av många konflikter. LO misslyckades med att samordna löneförhandlingarna samtidigt som arbetsgivarna ville ha en mer decentraliserad lönebildninglönebildning:. De avtalade löneökningarna för industrin blev i genomsnitt 3,3 procent per år 1995-1997.
I slutet av 1980-talet hade Sverige stigande inflationinflation: och en löneökningstakt på drygt 8 procent om året. Det blev ohållbart när den internationella lågkonjunkturen slog till 1990. Ett stabiliseringsavtal, det så kallade Rehnbergavtalet, träffades för åren 1991-1992 med avtalade löneökningar på i genomsnitt 2,7 procent per år. Kombinationen av lägre inflationinflation:, fallande vinster och minskad efterfråganefterfrågan: fick ned löneökningstakten till cirka 4 procent 1992.
Avtalsrörelsen 1993 resulterade i nya tvåårsavtal av samma typ som stabiliseringsavtalen. Löneökningstakten blev 2,7 procent per år, varav den avtalade ökningen var 1,3 procentenheter. Sverige hade lyckats bryta inflationsspiralen.
