Marginalskatt - historiskt

Hälften kvar, sambeskattning och bevillningsförordningen. Mycket har hänt med inkomstskatterna under de senaste 150 åren. Här ges en historisk beskrivning av marginalskatten, som är den skatt som betalas på den sista intjänade kronan.

Marginalskatten visar hur stor andel av den sista intjänade kronan som går till skatt. Det kan också uttryckas som skatten på en löneökning. Vi ser i diagrammet att den högsta nivån på marginalskatten varierat från tre procent som lägst upp till 90 procent som högst.

När ett skattesystem är progressivt finns det inte bara en marginalskatt utan flera beroende på hur hög inkomsten är. Vid jämförelser över tid är det därför inte enbart nivån på den högsta marginalskatten som är av intresse utan även hur många som berörs av den och hur utvecklingen sett ut för andra inkomstgrupper. I diagrammet över marginalskatter för olika inkomstgrupper ser vi hur utvecklingen sett ut för den genomsnittliga löntagaren, låginkomsttagare och höginkomsttagare. Här ser vi att skatten fram till 1940 i praktiken var platt för de flesta inkomsttagare. Först efter 1941 börjar marginalskatterna divergera för inkomstgrupperna. 

Ett ytterligare perspektiv får vi om vi studerar brytpunkten för den allra högsta marginalskatten, uttryckt som antalet genomsnittslöner som krävs nå upp till den. Brytpunkten har uppvisat mycket stor variation över tid. Fram till 1903 var skatten i princip helt platt. Alla betalade samma skattesats, eller i alla fall snarlika skattesatser. Därmed fanns det egentligen inte någon brytpunkt. När skatten blev progressiv och brytpunkter infördes 1903 krävdes en arbetsinkomst på 100 gånger genomsnittslönen för att komma över den översta brytpunkten och omfattas av den högsta marginalskatten. Som mest krävdes hela 537 genomsnittslöner för att nå över brytpunkten år 1927. Efter 1938 började brytpunkten för den högsta skatten att falla och allt fler omfattades av den. Under de tre senaste decennierna har det räckt med att man tjänar någonstans mellan lite drygt en genomsnittslön till ungefär dubbelt så mycket för att man ska drabbas av den högsta marginalskatten.

Skattesystemet i Sverige har genomgått flera omvälvande förändringar under de senaste 150 åren. Framställningen nedan är därför av nödvändighet förenklad och ger endast huvuddragen. Sedan ett relativt homogent skattesystem infördes 1862 kan tidsperioden fram till idag delas in i fem olika epoker.

Förkrigstiden 1862-1910

Fram tills 1862 hade det funnits flera olika skattekonstruktioner baserade på bland annat mantalslängder, klass och förmögenhet. Bevillningsförordningen som inrättades 1862 skapade det första relativt homogena skattesystemet med en platt skatt som endast baserades på inkomster och fastigheter och inte klasstillhörighet.

1903 lades grunden för dagens skattesystem, det blev obligatoriskt att deklarera och skatten blev dessutom svagt progressiv. Den högsta marginalskatten på fem procent betalades endast av de som tjänade över 100 gånger genomsnittslönen. Skatterna under den här perioden syftade främst till att upprätthålla statens konsumtionsutgifter snarare än att verka för omfördelning eller för att finansiera välfärdstjänster.

Krigstiden 1911-1947

Strax innan första världskriget ändrades brytpunkterna och den högsta marginalskatten höjdes. Värnskatter infördes som gjorde att marginalskatten kunde uppgå till 17 procent, men fortfarande bara för personer med mycket höga inkomster. Efter första världskriget avskaffades värnskatterna formellt, men bakades i praktiken istället in i ett nytt system. De högsta marginalskatterna kunde då uppgå till 22-28 procent. Det var dock fortfarande mycket få som hade inkomster på dessa nivåer. Alla som tjänade upp till tre gånger genomsnittslönen, vilket var en majoritet av befolkningen, hamnade i den lägsta skatteklassen. Trots 13 skatteklasser och en klar progressivitet mellan dessa kunde systemet därför betraktas som platt. 1928 försvann de sista resterna av bevillningssystemet och ersattes med kommunalskattelagen.

1933 infördes den första socialavgiften, folkpensionsavgiften, som betalades av de anställda. Ett par år senare, 1939, tog man bort taket för inkomstskatten. Tidigare hade det funnits ett tak på mellan 17-21,5 procents genomsnittlig skatt. Dessutom ökade progressiviteten genom att en ny värnskatt infördes. Skattehöjningarna berodde delvis på kriget och behovet av militär upprustning, men också på att man behövde finansiera en expanderande offentlig sektor och en mer omfattande omfördelningspolitik.

Efterkrigstiden 1948-1970

Efter andra världskriget permanentades återigen värnskatten i skattesystemet genom att nivån på inkomstskatten och progressiviteten ökade. Den högsta marginalskatten uppgick efter dessa förändringar till 70 procent och betalades på inkomster över 40 gånger genomsnittsinkomsten. Det var alltså fortfarande relativt få som berördes av den högsta marginalskattesatsen. Även förmögenhetsskatten ökade för att finansiera en växande offentlig sektor.

Mindre justeringar gjordes sedan under 50- och 60-talen. Marginalskatterna fortsatte att stiga långsamt och brytpunkterna hamnade allt lägre ner i inkomstskalan då inflationen drev upp löneökningarna i nominella termer. 1955 infördes en sjukförsäkringsavgift som betalades av de anställda och samma år introducerades en socialavgift som betalades av arbetsgivaren. Detta var ett sätt att flytta över en del av inkomstskatterna till arbetsgivaren.

Statsexpansionen 1971-1990

Marginalskatten nådde sin högsta nivå under 70-talet. 1971 avskaffades sambeskattningen av hushåll. Tidigare hade de gemensamma inkomsterna för make och maka beskattats tillsammans vilket gjorde det skattemässigt fördelaktigt för en person i hushållet, vanligen makan, att ägna sig åt hemarbete istället för förvärvsarbete. Inflationen var vid den här tiden hög vilket medförde att allt fler betalade allt högre skatt i det kraftigt progressiva systemet. Därför knöts brytpunkterna så småningom till inflationen. Inkomstskatterna för personer med låga inkomster sänktes samtidigt som skatterna höjdes för medel- och höginkomsttagare. Skattesänkningarna för låginkomsttagare finansierades med höjda arbetsgivaravgifter. Ett tak för marginalskatten inklusive arbetsgivaravgift infördes på 85 procent. 1973 övervältrades de egenavgifter som betalades av anställda på arbetsgivarna i form av arbetsgivaravgifter.

Marginalskatterna hade mot slutet av 70-talet blivit så höga att man i vissa fall endast fick behålla 10 procent av en inkomstökning. Detta gav upphov till incitamentsproblem, det var helt enkelt inte lönt att försöka höja sin inkomst. Ett uppmärksammat inlägg i debatten var Astrid Lindgrens text Pomperipossa i Monismanien som publicerades 1976 där personen i sagan slutar skriva barnböcker på grund av de höga skatterna. För att lösa incitamentsproblemet tvingades man införa olika typer av avdragssystem. Dessvärre medförde även dessa snedvridande effekter. Exempelvis blev det extremt förmånligt att ha stora lån och att ge anställda förmåner istället för lön. Under den här tiden hette det ofta att man fick betalt för att bo om man ägde sin egen bostad. För att komma till bukt med detta sänktes skatterna år 1981 efter vad som brukar kallas den underbara natten – en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet (numera Liberalerna). Samtidigt drogs avdragsmöjligheterna tillbaka. 1983 höjdes även momsen kraftigt.

Dagens system 1991-

Under 1990 och 1991 genomfördes vad som ibland kallas för århundradets skattereform.  Kapitalinkomster och arbetsinkomster separerades och en platt kapitalinkomstskatt på 30 procent infördes. Innan reformen kunde marginalskatten överstiga 70 procent, exklusive arbetsgivaravgift. Socialdemokraterna och Folkpartiet enades om att den högsta marginalskatten inte skulle överstiga 50 procent. Begreppet hälften kvar blev införlivat i politiken. Principen höll dock inte särskilt länge. Redan 1995 infördes en ny värnskatt om 5 procent vilket gjorde att den högsta marginalskatten återigen översteg 50 procent. Om man utgår från marginalskatten inklusive arbetsgivaravgift var målet om 50 procent aldrig uppnått, utan blev som lägst 63 procent.

De sänkningar av skatten på förvärvsinkomster som skattereformen 1990/91 ändå innebar finanseriades genom breddad kapitalinkomstskatt och moms. I praktiken handlade det i hög grad om att avdragsmöjligheter försvann. 1993 infördes även allmänna egenavgifter som betalades av den anställde. Dessa kom sedermera att bli till den allmänna pensionsavgiften. År 2000 skedde en lättnad på denna punkt då den allmänna pensionsavgiften blev avdragsgill. Stegvis ökade sedan denna avdragsmöjlighet tills den år 2006 blev fullständig. Efter det betalar man i praktiken inte den allmänna pensionsavgiften och den påverkar därför inte längre marginalskatten.

Mellan 2006 och 2019 påverkades den högsta marginalskatten primärt av mindre förändringar i arbetsgivaravgiften och kommunalskatterna. Den statliga skatten låg fast på totalt 25 procent. 2016 ökade dock den högsta marginalskatten till följd av att jobbskatteavdraget reducerades på inkomster över 50 000 kronor i månaden. Detta medförde att den högsta marginalskatten steg till 70 procent inklusive arbetsgivaravgift. Till följd av januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet slopades värnskatten år 2020. Detta innebar att den högsta marginalskatten inklusive arbetsgivaravgift sjönk till 66 procent. Internationellt sett är detta dock en fortsatt mycket hög nivå. 

På vår sida Din marginalskatt kan du själv räkna ut din egen marginalskatt.

Vill du läsa mer om inkomstskatter i Sverige rekommenderas artikeln Swedish Labor Income Taxation (1862–2013) av Gunnar Du Rietz, Dan Johansson och Mikael Stenkula.