Märket och Industriavtalet

Sedan avtalsrörelsen 1998 har industrin haft en lönenormerande roll för arbetsmarknaden. De villkor som industrins parter kommer överens om ska fungera som ett kostnadstak för löneutvecklingen även inom andra branscher. Man säger att industrin sätter ”märket”.

Under 1970- och 80-talen fungerade lönebildningen dåligt i Sverige. Höga nominella löneökningar bidrog till att pressa upp inflationen och försämra konkurrenskraften samtidigt som reallöneutvecklingen stagnerade. Under 1990-talet fick dock lönebildningen nya förutsättningar. En viktig milstolpe var när industrins parter tecknade Industriavtalet 1997.

Industriavtalet har i praktiken kommit att innebära att den internationellt konkurrensutsatta industrin fått en lönenormerande roll för arbetsmarknaden i stort. De ökningar av arbetskraftskostnader som industrins parter kommer överens om, däribland löneökningar, ska sätta ramarna för utvecklingen även inom andra branscher. Detta betyder att det blivit svårare för enskilda branscher att springa iväg i löneutveckling och driva upp kostnadsläget. I och med att industrin har fått denna normerande roll säger man att den sätter ”märket” i avtalsrörelser.

Sedan Industriavtalets tillkomst har lönebildningen fungerat väsentligt bättre och resulterat i både reallöneökningar för de anställda och en mer balanserad kostnadsutveckling för näringslivet. Detta visas bland annat av att reallönerna ökat med i genomsnitt cirka 2 procent om året sedan 1997, vilket står i stark kontrast till utvecklingen under framförallt 1980-talet då reallönerna i princip inte ökade alls.

Ser man historiskt har märket oftast hamnat någonstans mellan två och tre procent i årstakt. I avtalsrörelsen 2007 landade man dock en bit över denna nivå. Detta spädde på problematiken när finanskrisen sedan slog till 2008/2009 och bidrog till att industrins parter tvingades teckna tillfälliga krisavtal. För att rädda jobb öppnade krisavtalen upp möjligheten att minska arbetstiden och därmed lönen i motsvarande utsträckning. I avtalsrörelsen 2010 hamnade sedan märket på en klart lägre nivå igen.

I avtalsrörelsen 2023 landade märket på 7,4 procent över 24 månader vilket betyder 3,7 procent i årstakt. Det är den högsta årstakten sedan industriavtalets tillkomst. 

Märkets nivå avtalsrörelser sedan 1997

Avtalslängd (månader)Total ökning (%)Årstakt (%)
Avtal 1998368,502,83
Avtal 2001*388,742,76
Avtal 2004*367,302,43
Avtal 20073610,203,40
Avtal 2010182,601,73
Avtal 2011**2,60
Avtal 2013366,802,27
Avtal 2016122,202,20
Avtal 2017366,502,17
Avtal 2020***365,401,80
Avtal 2023247,403,70
LADDA NER
Källa: Medlingsinstitutet samt vissa beräkningar av Ekonomifakta
Märket omfattar inte bara löneökningar utan också andra avtalade värden som till exempel avsättningar till pensioner. * Inklusive värdet av arbetstidsförkortningar. ** Industrins avtal hade olika längd, men med en årstakt på 2,6 procent. *** Uppskjutna förhandlingar under 7 månader, inkluderas i resultatet.

 

Hur normeringen fungerar

Grundtanken med att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska vara normerande är att denna sektor har svårt att föra över sina kostnadsökningar på sina priser och därmed bäst känner av vad som är en hållbar nivå.

I Medlingsinstitutets årsrapport för 2014 beskrivs hur denna norm sprids till i princip alla anställda som omfattas av kollektivavtal. Dels sker normeringen direkt genom de avtal som industrins parter tecknar med varandra och med parter utanför industrin.

Utöver detta sker normeringen genom samordningen mellan arbetsgivarorganisationerna inom Svenskt Näringsliv och av LO-samordningen på arbetstagarsidan.

Märket påverkar också offentlig sektor, bland annat genom förhandlingsordningsavtal som Sveriges Kommuner och Landsting tecknat med flertalet av sina motparter och där man gemensamt bekräftar den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll.