Real löneutveckling i Sverige

Höga löneökningar innebär inte alltid ökad köpkraft för löntagarna. Under perioder då lönerna ökat mest har också inflationen varit högst. Mellan 1970-1995 ökade de nominella lönerna med i genomsnitt 8,1 procent per år, men den reala löneökningen var endast 0,5 procent per år. Sedan 1995 har de reala lönerna ökat med 2,4 procent per år trots att de nominella lönerna har ökat betydligt mindre.

Den nominella löneökningen säger hur mycket lönen ökar i procent från ett år till ett annat. Drar man bort inflationen från detta får man fram den reala löneökningen. Om lönen ökar med tre procent och inflationen är en procent blir den reala löneökningen två procent. Ur löntagarens perspektiv är det förstås den reala löneökningen som är mest intressant eftersom det är den som säger något om hur mycket bättre hon eller han får det till följd av den höjda lönen.

Under perioden 1970-1995 var de nominella löneökningarna ofta väldigt höga. I genomsnitt uppgick de till 8,1 procent om året. Samtidigt bidrog de höga löneökningarna till att driva upp inflationen, som under dessa år låg på hela 7,6 procent i genomsnitt per år. Med så hög inflation blev reallöneökningarna väldigt små, i genomsnitt endast 0,5 procent om året.

Under perioden 1995-2016 har de nominella löneökningarna varit väsentligt lägre. I genomsnitt har de uppgått till 3,4 procent per år. Men eftersom även inflationen har varit betydligt lägre, och inte heller drivits upp av höga nominella löneökningar, har reallöneökningarna blivit väsentligt högre, hela 2,4 procent om året.

Om du klickar på det mindre diagrammet kan du välja att se löneutvecklingen sedan 1970 uppdelat i två perioder: före och efter 1995 då vi fick ett uttalat inflationsmål på 2 procent. Förutom inflationsmålet kännetecknas den senare perioden också av att industrin varit lönenormerande för den övriga arbetsmarknaden. Industrin har satt "märket" för hur mycket lönerna kan stiga i övriga branscher.

1970-1995:

  • I allmänhet höga nominella löneökningar
  • Hög inflation
  • Nästan obefintliga reallöneökningar
  • Återkommande kostnadskriser i näringslivet och upprepade devalveringar
  • Detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier

1995-2016:

  • Lägre nominella löneökningar
  • Låg inflation
  • Betydande reallöneökningar
  • Flytande växelkurs (sedan 1992) och självständig Riksbank med uttalat inflationsmål (började gälla 1995)
  • Industrin lönenormerande ("märket") till följd av Industriavtalet år 1997.
  • Mer decentraliserad lönebildning