Real löneutveckling i Sverige

Höga löneökningar innebär inte alltid ökad köpkraft för löntagarna. 1970-1995 ökade de nominella lönerna med i genomsnitt 8,1 procent per år, men de reala löneökningarna stannade vid endast 0,5 procent per år. Sedan 1995 har de reala lönerna ökat i betydligt högre takt, trots att de nominella löneökningarna varit klart lägre än under 1970- och 80-talen.

Den nominella löneökningen anger hur mycket lönen ökar från ett år till ett annat. Drar man bort inflationen får man fram den reala löneökningen. Om löneökningen är 3 procent och inflationen 2 procent, uppgår den reala löneökningen till 1 procent.

Ur löntagarens perspektiv är den reala löneökningen mer intressant än den nominella eftersom det är den som säger något om hur mycket bättre hon eller han får det. Särskilt tydligt blir detta om man blickar tillbaka på den historiska utvecklingen. Under perioden 1970-1995 var de nominella löneökningarna ofta mycket omfattande. I genomsnitt uppgick de till 8,1 procent om året. Detta gav dock knappt någonting i ökad köpkraft eftersom de höga löneökningarna samtidigt bidrog till att driva upp inflationen. I genomsnitt var inflationen så hög som 7,6 procent om året under denna period. Detta gjorde att reallöneökningarna blev väldigt magra, endast 0,5 procent per år.

Under perioden 1995-2017 har situationen varit den omvända. De nominella löneökningarna har varit väsentligt lägre, i genomsnitt 3,4 procent per år. Men eftersom även inflationen hållits på en låg nivå, och inte heller drivits upp av höga nominella löneökningar, har reallönerna kunnat öka med i genomsnitt 2,3 procent om året.

En viktig milstolpe som inträffade just 1995 var att Riksbanken då fick ett uttalat inflationsmål. Omkring denna tid genomfördes också en rad andra reformer som förbättrade funktionssättet i den svenska ekonomin. Till exempel hade vi ett par år tidigare, 1990-91, genomfört stora förändringar i skattesystemet, som bland annat sänkt de högsta marginalskatterna. Det skedde också marknadsliberaliseringar vilket stimulerade konkurrensen och 1997 slöts Industriavtalet, vilket innebar att den internationellt konkurrensutsatta industrin blev lönenormerande även för andra branscher. Genom att industrin därefter kunnat sätta ramarna i lönebildningen har 1970- och 80-talens skenande nominella löneökningar inte upprepats under senare decennier.

1970-1995:

  • I allmänhet höga nominella löneökningar
  • Hög inflation
  • Nästan obefintliga reallöneökningar
  • Återkommande kostnadskriser i näringslivet och upprepade devalveringar
  • Detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier

1995-2017:

  • Lägre nominella löneökningar
  • Låg inflation
  • Betydande reallöneökningar
  • Flytande växelkurs (sedan 1992) och självständig Riksbank med uttalat inflationsmål (började gälla 1995)
  • Industrin lönenormerande ("märket") till följd av Industriavtalet år 1997.
  • Mer decentraliserad lönebildning