Fattigdomen i världen

Fattigdomen i världen har minskat dramatiskt till följd av den ekonomiska tillväxten men trots det lever fortfarande många människor under gränsen för extrem fattigdom. 

Extrem fattigdom mäts som antalet eller andelen människor som lever på mindre än 1,90 dollar per dag i köpkraftsjusterade termer. Enligt Världsbanken har fattigdomen minskat sedan 1980-talet som en följd av en stark ekonomisk tillväxt. Andelen fattiga har minskat från över 40 procent till under 10 procent och antalet har minskat med över en miljard människor.

Det första målet för global fattigdomsbekämpning sattes år 2000 i de så kallade millenniemålen. Målet var att fattigdomen skulle halveras mellan 1990 och 2015. Detta uppnåddes sex år före utsatt tid och 2015 var det mer än en miljard färre som levde i fattigdom jämfört med 1990. Det nya målet som Världsbanken satt upp är att mindre än tre procent av världens befolkning ska leva i fattigdom år 2030.

Att fattigdomen minskat beror på att det ekonomiska välståndet i världen stigit kraftigt, vi har haft en stark tillväxt av BNP per capita. Den ekonomiska tillväxten går i sin tur hand i hand med ett förbättrat företagsklimat, utveckling av finansiella system, en förstärkt rättsstat och bättre korruptionskontroll. Alla de faktorerna utvecklas dock långsammare i regioner som är instabila och konfliktdrabbade. Där har fattigdomsbekämpningen också gått trögare och Världsbanken menar därför att fattigdomen i framtiden riskerar att koncentreras till instabila och konfliktdrabbade regioner i allt högre utsträckning.

I Östra Asien har utvecklingen gått snabbast, där fattigdomen i Kina och Indonesien sjunkit dramatiskt. I Afrika söder om Sahara har däremot andelen fattiga visserligen sjunkit, men i mycket långsamare takt. Idag bor mer än hälften av världens fattiga i regionen.

I Världsbankens rapport Poverty and Shared Prosperity (2020) uppskattas antalet fattiga i världen ha ökat med omkring 100 miljoner under 2020 till följd av coronapandemin.