Sjukfrånvaro

Sjukfrånvaro är ett bredare begrepp än sjukskrivning och omfattar även de kortare sjukfall som leder till att man är borta från arbetet en eller ett par dagar. Det är först efter 14 dagar som en medarbetare kan sjukskrivas och få sjukpenning från Försäkringskassan.

Som andel av ordinarie arbetstid har sjukfrånvaron uppvisat stora variationer över tid. Mellan 1988 och 1997 sjönk sjukfrånvaron från 9,7 procent till 3,8 procent i näringslivet. Därefter ökade sjukfrånvaron kraftigt fram till 2003 varefter nivån åter minskat. Den lägsta nivån på 3,3 procent nåddes under 2011.

Den lägre sjukfrånvaron under 90-talet förklaras bland annat av förändrade ersättningssystem, exempelvis införandet av karensdag, sänkta ersättningsnivåer och ökat arbetsgivaransvar. Förmodligen hade även det försämrade arbetsmarknadsläget under perioden betydelse för utvecklingen. Efter toppen 2003, då sjukfrånvaron uppgick till 6,1 procent, minskade sjukfrånvaron för både arbetare och tjänstemän. Bakomliggande faktorer var bland annat en kraftig ökning av antalet sjukskrivna som förtidspensionerades och en strängare syn på när det är rätt att vara sjukfrånvarande.

Under 2008 reformerades sjukförsäkringssystemet och nya regler om fasta bedömningspunkter av arbetsförmågan infördes. De nya reglerna innebar även en stegvis nedtrappning av ersättningsnivån och en bortre tidsgräns för antalet sjukpenningdagar. Under samma period skärptes också reglerna kring förtidspension. Den 1 februari 2016 slopades den bortre tidgränsen i sjukförsäkringen och den 1 januari 2019 ersattes karensdagen med ett karensavdrag.  

Studerar man 2022 efter dess 365 dagar så arbetade arbetare och tjänstemän cirka 204 av dessa. 11 av dagarna var sjukdagar samtidigt som 38 utgjordes utav ledighet.