Löneutveckling

Under de senaste åren har de nominella löneökningarna uppgått till omkring 2 till 3 procent årligen. Detta är något lägre än tiden före finanskrisen, men då var å andra sidan också produktivitetstillväxten starkare. Ur ett historiskt perspektiv fungerar lönebildningen väsentligt bättre idag jämfört med 1970- och 80-talens ohållbara utveckling.

Sett till hela arbetsmarknaden har lönerna ökat med cirka 2 till 3 procent om året sedan 2010. Ökningstakterna har varit relativt likartade inom näringslivet och offentlig sektor, även om landstingen och kommunerna uppvisat en lite brantare utveckling under de allra senaste åren. Tioårsperioden som föregick finanskrisen 2008 var ökningarna i allmänhet något högre än idag, omkring 3 till 5 procent om året. Under denna period var dock också produktivitetstillväxten starkare vilket gjorde att utrymmet för löneökningar var större.

Som framgår av diagrammet ovan återfinns dock den riktigt stora förändringen i löneutvecklingen ännu längre tillbaka i tiden. Brytpunkten utgörs av den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Under decennierna som ledde fram till denna kris låg de nominella löneökningarna på väsentligt högre nivåer än vad som varit fallet efter krisen. De kraftiga lönepåslagen bidrog dock till att pressa upp inflationen, vilket gjorde att löntagarnas reala löneutveckling stagnerade under dessa år. Löneökningarna kunde alltså inte översättas till ökad köpkraft. Däremot drev de upp arbetskraftskostnaderna, något som förstärktes ytterligare av att arbetsgivaravgiften höjdes kraftigt under 1970-talet. Resultatet blev att näringslivet fick stora problem med kostnadsutvecklingen, vilket tvingade Sverige till upprepade devalveringar.

I samband med krisen under 1990-talet genomfördes dock en rad reformer som med tiden fick ekonomin att fungera bättre. Även lönebildningen fick nya förutsättningar. Till exempel tillsatte regeringen 1990 en förhandlingsgrupp, Rehnbergkommissionen. Deras arbete ledde fram till stabiliseringsavtal, som innebar att de nominella löneökningarna växlade ner kraftigt i början av 1990-talet.

En annan stor förändring var att den fasta växelkursen övergavs 1992 och att Riksbanken året därpå antog ett inflationsmål. Även om det dröjde några år innan trovärdigheten kring detta mål hade byggts upp, minskade gradvis osäkerheten om den framtida inflationen. Detta skapade förutsättningar att bryta de spiraler av pris- och löneökningar som gång på gång hade urholkat Sveriges konkurrenskraft.

Ännu mer stadga fick lönebildningen av Industriavtalet, som arbetsgivarförbunden och de fackliga organisationerna inom industrin kom överens om 1997. Skälet till att industriavtalet än idag har så stor betydelse är att det ger den internationellt konkurrensutsatta sektorn en normerande roll för avtalen på arbetsmarknaden i stort. De villkor, däribland löneökningar, som industrins parter kommer överens om ska fungera som ett tak för hur mycket arbetskraftskostnaderna kan öka även inom andra branscher. Av den anledningen säger man att industrin sätter ”märket” i avtalsrörelser.

Sammantaget har de förändrade förutsättningarna gett upphov till en lugnare lönebildning där de nominella löneökningarna hållits relativt låga, men där de reala löneökningarna blivit väsentligt högre. En utveckling som både arbetsgivare och anställda har tjänat på.

 

Fördjupning: Avtalsmässiga löneökningar och löneglidning

Löneutvecklingen på arbetsmarknaden drivs i stor utsträckning av hur höga de avtalade löneökningarna blir, det vill säga vad parterna kommer överens om i kollektivavtalen. Utöver detta påverkar dock även andra faktorer, exempelvis förändringar i arbetskraftens sammansättning och hur stor löneglidningen är.

Löneglidning uppkommer när lokala förhandlingar resulterar i högre löneökningar än vad som anges i avtalen på förbundsnivå. I statistiken kan man uppskatta dess omfattning genom att jämföra den faktiska löneökningstakten med den avtalade. Skillnaden däremellan brukar kallas för ”restpost” och i den ingår löneglidningen.

I diagrammet nedan visar den totala höjden på staplarna den faktiska löneutvecklingen. Som framgår har skillnaderna gentemot de avtalade ökningstakterna varit relativt små under senare år. Detta indikerar att också löneglidningen varit liten. Överhuvudtaget har löneglidningen varit relativt begränsad alltsedan Industriavtalets införande.