Reallöneutveckling - internationellt

Sverige har ända sedan mitten av 1990-talet haft en stark reallöneutveckling. Detta gäller dock inte alla länder i vår omvärld. I EU som helhet har reallöneutvecklingen generellt varit svagare än i Sverige under de senaste decennierna.

Löneökningar kan antingen uttryckas i nominella eller reala termer. Den nominella ökningen mäter förändringen rakt av. Om medellönen stiger från 10 000 kronor till 10 500 kronor året därpå, uppgår den nominella ökningen till 5 procent. Om inflationen samtidigt är 2 procent drar man bort detta från den nominella ökningen för att få fram reallöneutvecklingen – i detta exempel 3 procent. För en privatperson är reallöneutvecklingen mer betydelsefull än den nominella eftersom den ger en bättre bild av hur köpkraften påverkas.

Sverige har sedan mitten av 1990-talet haft höga reallöneökningar. Det finns flera förklaringar till detta. Bland annat att vi fått ner inflationen, som under 1970- och 80-talen ofta var mycket hög. En självständig Riksbank med ett tydligt inflationsmål har självfallet spelat stor roll i detta sammanhang, samt en bättre fungerande lönebildning som inte bidragit till att driva upp inflationen.

Även internationellt sett har reallöneutvecklingen varit god i Sverige. Jämför man data från Eurostat från 2001 och framåt har reallönerna i näringslivet ökat mer i Sverige än i EU som helhet. Den årliga ökningstakten har i genomsnitt uppgått till 1,3 procent. Det är främst länder i Östeuropa som har uppvisat högre ökningstakter.

Att reallönerna ökar är långt ifrån en självklarhet. Flera länder i EU har periodvis haft sjunkande reallöner. Till exempel har reallönerna sjunkit i Grekland och Portugal efter finanskrisen (2010-2019).