Reformutrymmet

Senast uppdaterad: 2025-09-26

Reformutrymmet i årets finanspolitiska budgetpropositionbudgetproposition: är nästan 80 miljarder kronor. Med reformutrymmereformutrymme: menas hur mycket staten kan satsa på nya utgifter eller skattesänkningar. Det uppstår eftersom inkomsterna, främst skatter, oftast växer i takt med ekonomin, medan utgifterna inte ökar på samma sätt.

Reformutrymmet beräknas genom att räkna ut hur stort det strukturella sparandet blir utan nya satsningar. Om det överstiger 0,3 procent av potentiell BNPpotentiell BNP: kan överskottet användas till reformer. Regeringen kan också finansiera ökade utgifter med höjda skatter eller finansiera skattesänkningar genom att minska utgifterna.

Inkomsterna växer snabbare än utgifterna

BNPBNP: brukar växa med omkring fyra procent per år. Det beror på att befolkningen ökar, att produktiviteten stiger och att priserna normalt växer med cirka två procent årligen. Hushållens inkomster, främst löner, utvecklas i regel i takt med BNPBNP:, och därmed även inkomstskatten. Detsamma gäller hushållens konsumtion och de skatteintäkter som staten får från den.

Sedan början av 1990-talet har Sverige ett finanspolitiskt ramverk som styr hur utgifterna räknas upp. Utan politiska beslut växer de därför inte i samma takt som BNPBNP:, vilket innebär att många utgifter minskar som andel av ekonomin över tid.

Vissa utgifter, som delar av hushållsbidragen, följer prisutvecklingen men inte produktiviteten. Andra utgifter, exempelvis anslagen till myndigheter, räknas upp med pris- och löneutvecklingen men justeras ned för att spegla förväntad produktivitetsökning. Det finns också utgifter som inte räknas upp alls, till exempel de generella statsbidragen.

Skillnaden skapar ett utrymme för reformer

Regeringens möjligheter att satsa mer pengarpengar: eller sänka skatterna styrs av överskottsmålet, som är en central del av det finanspolitiska ramverket. Det innebär att staten i genomsnitt ska spara en tredjedels procent av BNPBNP: i genomsnitt över en konjunkturcykel. Poängen är att ge flexibilitet: staten behöver inte nå exakt 0,3 procent varje år, utan kan anpassa politiken efter det ekonomiska läget.

I en lågkonjunkturlågkonjunktur: minskar skatteintäkterna samtidigt som de offentliga utgifterna ökar. När arbetslösheten stiger sjunker inkomsterna från både inkomstskatt och momsmoms:, eftersom konsumtionen minskar, samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsersättningen ökar. Att då strama åt för att nå ett årligt sparmål skulle förvärra lågkonjunkturen. Därför mäts sparandet som ett strukturellt sparande, justerat för konjunkturen, och målet gäller över en hel konjunkturcykel.