Tre gånger så hög lön

Arbetsgivare som anställer nyanlända med instegsjobb kan få upp till 77 procent av anställningskostnaden i ersättning. Trots den höga subventionsgraden är det bara 4 000 personer som har ett instegsjobb. Av dem går endast sex procent vidare till jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Varför fungerar inte instegsjobben? 

Subventionerade anställningar är till för att personer som är mindre produktiva ska få in en fot på arbetsmarknaden. Höga ingångslöner gör det dyrt att anställa vilket leder till att personer med låg utbildning eller begränsad arbetslivserfarenhet har svårt att få ett första jobb. Genom att subventionera anställningar minskar kostnaden för arbetsgivaren vilket gör att fler kan få chansen att komma in på arbetsmarknaden. På arbetsplatsen får den anställde möjlighet att visa prov på sin skicklighet och utveckla sina yrkeskunskaper. När den subventionerade anställningen avslutas är tanken att den anställde ska ha samlat på sig den erfarenhet och de kunskaper som krävs för att kunna konkurrera om jobben på den reguljära arbetsmarknaden.

Hög ersättning men få jobb

Det finns flera olika typer av subventionerade anställningar. Ett av de mer generösa stöden är instegsjobben – ett stöd riktat till arbetsgivare som anställer personer som fått uppehållstillstånd inom de tre senaste åren. Stödet betalas ut i upp till ett års tid för heltidsanställda och två år för deltidsanställda. Enligt Arbetsförmedlingen kan stödet uppgå till 80 procent av anställningskostnaden, men lägger man till kollektivavtalsenliga försäkringar till kostnaden, som är obligatoriska för anställningsformen, ligger den maximala subventionen på 77 procent. Det finns även ett tak på 800 kronor per dag som gör att subventionensgraden är lägre än så för de flesta löner. I diagrammet nedan visas arbetsgivarens anställningskostnad vid olika lönenivåer.

Trots den höga ersättningsgraden har instegsjobben visat sig vara mindre populära hos arbetsgivare. Knappt 4 000 personer har i dag ett instegsjobb. Subventionen har inte heller varit en lyckoträff för de arbetssökande. När instegsanställningen upphör är det endast sex procent som inom 90 dagar lyckas få en icke-subventionerad anställning. Detta har väckt frågor om varför inte stödet fungerar bättre. En förklaring kan vara att anställningskostnaden nästan tredubblas från en månad till nästa.

17 600 kronor dyrare efter ett år

I vanliga fall stiger kostnaden för en anställd i takt med att den anställde samlar på sig mer erfarenhet och kompetens. Mer yrkeserfarenhet gör att man blir bättre på sitt jobb vilket skapar utrymme för högre lön. Kostnadsökningen för instegsjobben följer dock ett annat mönster. När subventionstiden tar slut ökar anställningskostnaden kraftigt, oavsett om den anställde blivit mer produktiv eller inte. För att behålla jobbet krävs det att den anställdes produktivitetsökning under instegsåret varit hög nog att väga upp den ökade kostnaden.

Man kan ta ett jobb inom hotell- och restaurangbranschen som exempel. Ingångslönen för någon som är 20 år eller äldre ligger där på 20 220 kronor i månaden. Med arbetsgivaravgifter och kollektivavtalsenliga försäkringar ligger anställningskostnaden på ungefär 27 600 kronor.
Under tiden som instegsjobbet pågår betalar arbetsgivaren omkring 10 000 kronor i månaden i anställningskostnad. Subventionsgraden ligger då på 64 procent eftersom dagskostnaden överstiger taket på 800 kronor per dag. När stödet upphör ökar kostnaden till 27 600 kronor. Den anställde får ut lika mycket lön i handen, men för arbetsgivaren stiger kostnaden med 17 600 kronor, det vill säga 176 procent.

På den reguljära arbetsmarknaden skulle en ökad anställningskostnad på 176 procent på ett år innebära att den anställde nästan tredubblar sin lön. Väldigt få har en sådan löneutveckling eftersom det är minst sagt svårt att bli så pass mycket bättre på sitt jobb på så kort tid. Alla instegsanställda behöver visserligen inte öka sin kompetens lika mycket. Den kompetensutveckling som behövs beror på vilka kunskaper man hade när man fick instegsjobbet. För många krävs det dock en exceptionell utveckling för att efter ett år kunna få ett jobb utan stöd.

Att skillnaden är stor mellan den kompetens som krävs för att få ett instegsjobb och den kompetens som krävs för att behålla samma jobb när ersättningen upphör kan vara en anledning till att bara sex procent klarar av övergången till en vanlig anställning.

Riskabelt att anställa

För arbetsgivare är det riskabelt att anställa någon vars potential man är osäker på. Trots att personen är billig att anställa under instegsåret kan den höga kostnadsökningen därefter göra anställningen olönsam. För arbetsgivare som vill bygga upp långsiktiga relationer med sina anställda kan det därför vara en bättre investering att anställa någon som redan har den efterfrågade kompetensen. Kortsiktigheten i subventionen kan på så sätt bidra till att få instegsjobb skapas.

För att subventionerade anställningar ska leda till icke-subventionerade jobb krävs det att övergången mellan de olika anställningsformerna fungerar smidigt. Ju större skillnaden är mellan den kompetens som krävs för att få ett instegsjobb och den kompetens som krävs för att få ett vanligt jobb desto svårare är det för den anställde att få ett jobb utan stöd när instegsjobbet löper ut. Höga ingångslöner gör att steget från instegsjobb till vanligt jobb är stort. Mindre skillnad i anställningskostnad skulle minska osäkerheten för arbetsgivaren vid anställningstillfället och ge fler möjlighet att fortsätta utvecklas på arbetsplatsen när instegsjobbet upphör.