Artikel

Ökade löner i takt med ökad produktion

Publicerad 2013-02-13 av Fredrik Carlgren

Löntagarna har sedan mitten av 1990-talet haft en Löneutveckling:löneutveckling som i genomsnitt gett över två procent mer i plånboken per år. Inflationen borträknad. Den utvecklingen överträffar med råge hur det såg ut tidigare.

Sedan mitten av 1990-talet har lönerna i Sverige ökat med i genomsnitt drygt två procent per år. Och då talar vi om reallöner, inte nominella löner. Alltså när inflationen har räknats bort från det som står på lönebeskeden. Historiskt sett är detta en mycket stark utveckling.

Mindre gett mer

Det finns förstås många skäl till varför reallönerna har stigit. En avgörande faktor var att den ekonomiska politiken lades om i och med 90-talskrisen. Bland annat fick vi då en självständig Riksbank med ett tydligt Inflationsmål:inflationsmål. Om något skulle hota detta mål, till exempel att löneökningarna blev alltför höga och därmed inflationsdrivande, skulle Riksbanken:Riksbanken genast höja räntan utan pardon. Under sådana förutsättningar höll det inte längre att låta löneökningarna uppgå till 7-8 procent om året. Sådana nivåer skulle endast leda till högre räntor och därmed en saftig nota i form av högre Arbetslöshet:arbetslöshet, lägre Tillväxt:tillväxt och en ökad räntebörda för hushållen.

När inflationen tämjdes blev det också tydligt att mindre kunde ge mer. Om inflationen ligger förutsägbart kring två procent ger 3-4 procent i nominella löneökningar tydliga reallöneökningar. Ser man till utvecklingen sedan 1997 är det också där de nominella löneökningarna har hållit sig.

Det så kallade Industriavtalet, som tecknades 1997 mellan fack och Arbetsgivare:arbetsgivare inom industrin, har i högsta grad bidragit till denna utveckling. Genom industriavtalet hamnade nämligen lönebildningens betydelse för Sveriges Konkurrenskraft:konkurrenskraft tydligare i fokus än tidigare. Löneökningarna skulle inte längre ligga högre än i våra konkurrentländer och andra sektorer i ekonomin förväntades anpassa sina lönekrav efter den internationellt konkurrensutsatta industrin.

Påtaglig följsamhet

Efter det att denna koppling mellan Löneutveckling:löneutveckling, Inflation:inflation och Konkurrenskraft:konkurrenskraft blivit mer framträdande har löntagarna blivit större vinnare än tidigare. Detta blir inte minst tydligt när man jämför hur reallönerna har ökat i förhållande till produktionen.

I det översta diagrammet visas perioden 1980 till 1994. Under denna tid sjönk reallönerna med i genomsnitt 0,1 procent per år, medan BNP:BNP Per capita:per capita steg med 1,2 procent. Inflationen åt upp allt av de nominella löneökningarna. I det nedre diagrammet återges utvecklingen från 1995 och framåt och här är bilden en helt annan. I stället för total Stagnation:stagnation ökar reallönerna i samklang med produktionen. Faktum är att följsamheten är påtaglig. Reallönerna och BNP:BNP Per capita:per capita har båda ökat med i genomsnitt drygt två procent per år. Detta trots att löneökningarna på pappret varit betydligt lägre än tidigare. Mindre har gett mer.