Snabbt stigande ingångslöner

Inom flera viktiga avtalsområden har ingångslönerna stigit snabbare än medianlönen under 2000-talet. Detta är ett av skälen till varför LO:s krav om en särskild satsning på de som tjänar under 24 000 kronor i månaden får kritik från arbetsgivarhåll.

Inför avtalsrörelsen nästa år har LO:s medlemsförbund enats om krav som kan innebära att ingångslönerna höjs i högre takt än övriga löner. Man vill på så sätt markera att det är de som tjänar minst som ska få mest. Beskedet möttes dock omgående av kalla handen från arbetsgivarna, bland annat eftersom man menar att detta skulle göra det ännu svårare för lågutbildade och nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden. En analys som i grunden även delas av en rad expertorganisationer, till exempel Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet och IMF.

Om LO ändå skulle lyckas driva igenom kravet vore det i och för sig ingen unik händelse. Faktum är att ingångslönerna som regel ökat i högre takt än övriga löner under lång tid i Sverige. Som framgår av diagrammet nedan steg medianlönen i Sverige med 58 procent mellan 2000 och 2015. Denna uppgång, imponerande som den kan tyckas, slogs dock med råge av ingångslönen inom hotell/restaurang, som steg 76 procent. En liknande siffra kan noteras för detaljhandeln, där uppgången var 77 procent. Båda dessa branscher är viktiga inkörsportar till arbetsmarknaden och just därför är nivån på de avtalade ingångslönerna av stor betydelse.

Sedan finns det avtalsområden där ökningarna inte varit lika branta. Till exempel har ingångslönerna för lagerarbetare stigit i ungefär samma takt som medianlönen. Samtidigt är det inte särskilt förvånande eftersom lägstanivån länge legat högt inom det avtalet: År 2016 garanterar det en 20-åring utan yrkeserfarenhet minst 23 220 kronor i månaden.

Rekordartad utveckling

I diagrammet redovisas också hur höga reallöneökningarna har varit, det vill säga efter det att man räknat bort inflationen. Dessa är intressanta i sig eftersom de berättar mer om de köpkraftsförbättringar som kommit många svenska löntagare till del under senaste 15-20 åren. Till exempel steg ingångslönen inom detaljhandeln med 47 procent i reala termer mellan 2000 och 2015. Så höga reallöneökningar har få motsvarigheter i andra länder och framför allt utklassar de utvecklingen som löntagarna fick uppleva under 1970- och 1980-talen.

Oavsett om man ser till löneökningarna rakt av eller tar hänsyn till inflationen är slutsatsen att ingångslönerna generellt sett inte har halkat efter i utvecklingen. Tvärtom har de inom många stora avtalsområden kontinuerligt närmat sig medianlönen. Lönespridningen mellan de som har avtalens lägsta löner och medianlöntagaren har minskat. Om den ska fortsätta att göra det även under nästa avtalsperiod lär bli föremål för tuffa diskussioner under avtalsrörelsen 2017.

 

LO:s avtalskrav

Istället för att enbart räkna löneökningar i procent vill LO att man räknar i kronor för alla som tjänar mindre än 24 000 kronor i månaden. Effekten av det vore att låga löner höjs procentuellt mer och lönespridningen trycks ihop. Om man under lång tid skulle tillämpa en sådan princip skulle löneskillnaderna inom avtalet med tiden bli allt mer betydelselösa, även i kronor räknat, eftersom inflationen försämrar penningvärdet varje år.

Ett annat skäl till varför arbetsgivarsidan vänder sig mot LO:s avtalskrav är att det skulle kunna innebära ett avsteg från ”märket”, det vill säga att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som anger taket för lönekostnaderna inom samtliga branscher. LO säger istället att lönekostnaderna ska tillåtas öka olika mycket i olika branscher och det som styr ska vara hur stor andel av de anställda inom avtalet som tjänar under 24 000 kronor i månaden.