Skatterna som krävde kryphål

Arvs- och gåvoskatten avskaffades den 17 december 2004 av den socialdemokratiska regeringen. Egentligen var meningen att den skulle försvinna den 1 januari 2005, men skatten togs bort retroaktivt för att ta hänsyn till de omkomna i Tsunamikatastrofen. Ett par år senare, 2007, när Allianspartierna hade övertagit regeringsmakten, slopades också förmögenhetsskatten.

Familjeföretagare särskilt drabbade

Det sista året som vi hade alla tre skatterna, 2004, uppgick intäkterna från dem till 6,5 miljarder kronor. Tillsammans svarade de för omkring 7 promille av de totala skatteintäkterna (se diagram). Ur ett statsfinansiellt perspektiv var de alltså aldrig särskilt betydelsefulla, men ur ett bredare samhällsekonomiskt perspektiv var de desto mer ifrågasatta.

En del av kontroversen låg i att skatterna upplevdes som orättfärdiga eftersom de riktade in sig på tillgångar som man redan hade skattat för i tidigare led.  Att arvs- och gåvoskatten till sist togs bort berodde dock främst på att denna skatt försvårade generationsskiften i familjeföretag. När en ny generation skulle ta över tvingades man ibland att sälja tillgångar i företaget för att kunna betala arvsskatten och dessutom ägna betydande resurser till laglig skatteplanering för att klara av att hantera de allvarligaste problemen med skatten. Regeringen konstaterade också i budgetpropositionen för 2005 att skatten gav upphov till betydande ”olikformigheter och orättvisor”.

Vanliga villaägare

Inte heller förmögenhetsskatten saknade kritiker. Många uppfattade även den som orättvis eftersom värderingsprinciperna för olika tillgångar skilde sig åt, och de många undantagen gjorde att skatten kunde slå väldigt olika från person till person. Företagare kunde ställas inför särskilt svåra värderingsproblem, något som Skatteverket instämde i och något som också föranledde myndigheten att kritisera skatten. Dessutom ingick fastigheter i underlaget, vilket innebar att många villaägare kom att betala förmögenhetsskatt.

Men viktigast var kanske att tiden tycktes ha sprungit ifrån skatten genom att kapitalmarknaderna hade blivit internationella. Kapital kunde enkelt flyttas ut ur landet och undgå inte bara förmögenhetsskatt utan därigenom även svensk kapitalinkomstskatt. Skatteverket uppskattade 2002 att det kunde röra sig om så mycket som 500 miljarder kronor som hade placerats utanför Sveriges gränser.

Navigera bland undantagen

I olika försök att motverka kapitalflykten infördes undantag i skattereglerna. Till exempel var aktier på börsens O- och OTC-listor befriade från förmögenhetsskatt. Dessa regler ändrades senare till att även omfatta börsens A-lista, men under förutsättning att ägaren, eller ägarfamiljen, kontrollerade minst 25 procent av rösterna. Ägarförändringar eller listbyten på börsen som skedde före eller efter vissa i regelverket angivna datum kunde också påverka förmögenhetsbeskattningen. Det mest kända exemplet på bolag som tvingades navigera bland dessa regler och undantag för att inte drabbas av stora skattesmällar var förmodligen H&M, med ägarfamiljen Persson i spetsen.

Dessa undantag, eller kryphål om man så vill, var alltså inga misstag från lagstiftarens sida, utan tvärtom avsiktliga. Man förstod att utan undantagen skulle entreprenörerer och familjeägda företag som H&M lämna landet i likhet med vad som tidigare hade hänt med Ingvar Kamprad och IKEA. Samtidigt urholkade den komplicerade konstruktionen skattens legitimitet och till sist gick den alltså i graven 2007.

Idag är det endast Frankrike som har en renodlad förmögenhetskatt i EU. Spanien har vacklat fram och tillbaka och har under krisåren både återinfört den och avskaffat den igen. De flesta länder har aldrig haft en förmögenhetsskatt. Bland dem som haft skatten avskaffades den i Österrike (1994), Tyskland och Danmark (1997), Nederländerna (2000), Luxemburg och Finland (2006).