Lönerna som försvann

Att det var ”bättre förr” är ett uttryck man hör lite då och då i olika sammanhang, inte minst när det kommer till löneökningar. Inte helt obefogat kan man tycka när man hör om 80-talets löneökningar på 9-10 procent och ser dagens tillsynes blygsamma 2-3 procent. Vad som är en hög löneökning är dock något mer komplicerat än vad vi ser i våra lönebesked.

När vi pratar löneökningar diskuterar vi ofta i nominella termer, det vill säga den ökning vi ser på vår löneutbetalning. Den nominella löneökningen säger dock lite om vad den faktiska ökningen i köpkraft är då de varor och tjänster vi köper också ökar i pris från år till år. För att få reda på vad vår löneökning verkligen är värd måste vi räkna bort inflationen. Det vi får kvar är den reala löneökningen, den faktiska inkomstökningen med hänsyn tagen till prisutvecklingen.

Höga löneökningar - en illusion?

Nominella löneökningar på cirka 10 procent per år hörde till det normala under 70- och 80-talen men under de senaste 20 åren har det normala snarare legat kring 3 procent per år. En betydande skillnad kan tyckas, men räknar vi bort inflationen ser läget helt annorlunda ut.

Efter att inflationen dragits bort återstår endast en bråkdel av 70- och 80-talens löneökningar. I genomsnitt 0,1 procent per år under perioden 1975 till 1995. De nästkommande 20 åren har de reala löneökningarna däremot uppgått till ca 2,4 procent per år, vilket är en väsentligt mycket bättre utväxling för löntagarna.

Löneutveckling 1975-2015

Procent

1975-19951995-2015
Nominell löneökning7,53,5
- inflation7,41,0
= Real löneökning per år0,12,4
Källa: Medlingsinstitutet, SCB samt vissa beräkningar av Ekonomifakta

61 procent på 20 år

På det hela taget låter kanske inte någon av dessa procentsatser särskilt imponerande. Under en längre tidsperiod blir dock skillnaden betydligt mer påtaglig. Med en ökningstakt på 2,4 procent om året har de reala lönerna ökat med 61 procent under de senaste 20 åren. Detta kan jämföras med ökningen under de 20 åren före 1995 som totalt uppgick till 1 procent efter borträknad inflation.

Trots att löneökningarna nominellt är lägre idag har vi under de senaste 20 åren haft en högre reallöneutveckling än under de 20 åren dessförinnan. Det hela kan vi följa tydligare om vi kikar på löneökningarnas reala utveckling över tid.

Från 70-talet fram till mitten av 90-talet är löneökningarna nominellt höga men de reala löneökningarna följer inte en ökande trend utan varierar kraftigt från år till år. Under ett antal år i början av 80-talet var reallöneökningarna till och med negativa, vår lön blev mindre värd trots att den nominellt sett ökade.

En hundraårig väntan

Efter 1995 har löneökningarna följt en väsentligt mer positiv och jämn ökning än tidigare. Detta beror inte enbart på att vi fick en självständig riksbank med inflationsmål om 2 procent utan också att vi fick ordning i lönebildningsprocessen. Genom Industriavtalet 1997 blev industrin normerande för löneökningar i samtliga branscher. Istället för okontrollerade löneökningar och efterföljande kraftiga prisökningar blev lönebildningen stabil efter det att industrin började sätta ”märket”. De senaste årens löneökningar avspeglar i högre grad den faktiska produktivitetsutvecklingen i ekonomin. En lösning som ökar löntagarnas köpkraft från ett år till ett annat samtidigt som prisutvecklingen hålls i schack.

En löneökning går alltså inte att se enbart genom att studera våra lönebesked. Stora årsvisa ökningar behöver inte bli så stora i slutändan, om inflationen äter upp det mesta, medan tillsynes små förändringar kan växa sig stora över tid. Hade vi fortsatt som under de tidigare åren, med höga årliga nominella löneökningar och skenande inflation, hade de senaste 20 årens reala löneutveckling tagit över 100 år att uppnå.