Hög tillväxt, men…

Hög BNP-tillväxt, men hushållen oroar sig ändå för samhällsekonomin och det är inte särskilt svårt att ha förståelse för det. Sverige står inför stora utmaningar både på kort och lång sikt.

Måndagens BNP-siffra från SCB, som visade en tillväxt på 4,1 procent för helåret 2015, går inte att beskriva på annat sätt än som mycket stark. Oväntat stark. Prognoserna var i och för sig ganska högt uppskruvade, men inget prognosinstitut hade lagt sig över fyra procent. Kanske blev prognosmakarna överraskade av att samtliga komponenter i BNP bidrog till tillväxten, inklusive nettoexporten. Detta har inte varit fallet de två senaste åren.

Störst var bidraget från investeringarna. Näringslivets investeringar ökade till exempel med 8,5 procent och totalt sett låg investeringarna bakom 1,8 procentenheter av tillväxten. Dessutom fortsatte hushållens konsumtion att fungera som pålitligt draglok för ekonomin och bidrog med 1,2 procentenheter.

Frågan är bara i vilket ljus man ska se den starka tillväxten. Har något fundamentalt hänt i just den svenska ekonomin som gör att maskineriet blivit mer väloljat under senare år? Kan välståndsökningar som denna bli vardagsmat? En någorlunda kritiskt sinnad person ställer sig säkert ganska skeptisk till sådana framtidsutsikter och på goda grunder. Reformtakten i svensk ekonomi, vare sig det gäller arbetsmarknadens funktionssätt eller skattesystemets utformning har knappast varit rasande perioden efter finanskrisen. Snarare finns en hel del faktorer som talar för att vi inte ska dra alltför stora växlar på den starka tillväxten.

Invandringen finanspolitisk stimulans

Till exempel har svensk ekonomi beskrivits som både räntedopad och tillfälligt gynnad av en lågt värderad krona. Under 2015 försvagades kronan med över 20 procent gentemot dollarn jämfört med föregående år och den låga räntan gav säkert både konsumtionen och investeringarna en extra skjuts. Ingen av dessa effekter lär dock hålla i sig. Kronan kan inte försvagas hur mycket som helst och räntan har rimligtvis nått sitt golv vid det här laget.  Dessutom ska man komma ihåg att Sverige varit inne i en lågkonjunktur sedan 2009, som vi först nu är på väg att lämna bakom oss. Efter en så lång tid då ekonomin gått på sparlåga, med ett relativt lågt resursutnyttjande, är det naturligt att det finns ett uppdämt investeringsbehov när efterfrågan återvänder.

En annan sak man ska ha i åtanke är att den ovanligt starka befolkningstillväxten, inte minst genom en stor invandring, till en början driver upp tillväxten. Fler personer i ekonomin innebär i sig ökad efterfrågan och ökade offentliga utgifter. En inte helt oviktig detalj i sammanhanget är också att en ökad andel av biståndsbudgeten numera används för att hantera flyktinginvandringen. Detta är resurser som annars i hög grad hade hamnat utomlands och därmed inte direkt ökat Sveriges BNP. Om dessa medel istället används i Sverige bidrar det till att öka den inhemska konsumtionen. Sammantaget kan man säga att den stora flyktinginvandringen fungerar som en finanspolitisk stimulans som driver upp BNP temporärt.

Ingen gångbar målsättning

Den stora frågan är dock hur vi kommer hantera situationen på lite längre sikt. För ett par dagar sedan kom till exempel Konjunkturinstitutet med en rapport där man pekar på att dagens skatteuttag inte kommer räcka för att finansiera de offentliga välfärdsåtagandena de närmaste 25 åren. Skälet är att vi har en åldrande befolkning vilket innebär att kostnaderna för vård och äldreomsorg kommer att stiga stiga. Lite mer kortsiktigt har vi också en utmaning att hantera det stora flyktingmottagandet. Om vi inte vill möta dessa utmaningar med gradvis ökade skatter, vilket inte lär vara positivt för tillväxten, måste vi hitta andra vägar.

En möjlighet ligger kanske i utmaningarna som sådana. Flyktinginvandringen innebär nämligen ett stort tillskott av personer i arbetsför ålder. Något som potentiellt skulle kunna underlätta finansieringen av välfärden för en allt större grupp äldre i samhället. Men vägen dit är som bekant fortfarande lång. Dagens situation, där 60 procent av flyktinginvandrarna med låg utbildningsnivå inte har kommit i arbete ens efter tio år i Sverige, är knappast en gångbar målsättning inför framtiden. Det är en alldeles för stor arbetskraftsreserv att lämna i utanförskap, inte bara på ett mänskligt plan utan även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det här är nog de allra flesta överens om idag och det är också grunden till den pågående diskussionen om nivån på de svenska ingångslönerna.

Hushållen oroade

Storleken på integrationsutmaningen har förstås inte gått hushållen förbi. I den senaste Eurobarometern, en återkommande undersökning om EU-medborgarnas syn på olika samhällsfrågor, tillhör Sverige de länder som sätter invandringen främst, både vad gäller utmaningar som EU står inför och utmaningar som väntar det egna landet.

Sverige är också det EU-land där hushållens syn på privatekonomins utveckling och framtidsutsikterna för samhällsekonomin skiljer sig mest åt. Överlag ser hushållen positivt på privatekonomin, men är påtagligt negativa när det gäller samhällsekonomin. Man skulle kunna tolka detta som ett tecken på den insider-outsiderproblematik svensk arbetsmarknad brottas med. Arbetslösheten bland inrikes födda är låg, reallöneutvecklingen har varit god i flera år och därtill ger det minst sagt låga ränteläget ytterligare ekonomisk handlingsfrihet åt många. Att många därför känner sig som insiders och ser på sin privatekonomiska situation med ett stort mått av tillförsikt är inte särskilt märkligt. Samtidigt är hushållen uppenbart oroliga att samhällsekonomin ännu inte är rustad för att möta morgondagens utmaningar.

Kanske är det mot den bakgrunden den mer försiktigt lagda ska läsa veckans starka BNP-siffror. Ekonomin uppvisar starka tillväxtsiffror och är på väg in i en högkonjunktur – detta är tydligt – men samtidigt står vi inför mycket tuffa utmaningar som vi ännu inte har svaren på. Om inte hushållen ska få rätt i sin negativa syn på den samhällsekonomiska utvecklingen är det nu hög tid att vi börjar hitta de svaren.