Kan staten gå back på en skatt?

En viktig princip i skattereformen 1991 var att man alltid skulle få behålla åtminstone hälften av en löneökning. Staten skulle inte tjäna mer än individen på att man som arbetstagare gjorde karriär och lyckades få högre lön. Detta blev verklighet genom att man i skattereformen satte den statliga inkomstskatten till 20 procent, vilket tillsammans med en kommunalskatt på 30 procent gav en högsta marginalskatt på 50 procent. Hälften kvar alltså.

Den tillfälliga skatten

Principen om hälften kvar skulle dock inte gälla särskilt länge. I samband med att skattereformen genomfördes kastades nämligen Sverige in i en ekonomisk kris som orsakade djupa hål i statsfinanserna. Budgetunderskotten växte till liknande nivåer som de vi nu ser i Grekland och det blev uppenbart att det både krävdes kraftfulla besparingar samt vissa skattehöjningar för att få ordning på situationen.

En av skatterna som hamnade i blickfånget var den statliga inkomstskatten. Att höja den skulle visserligen innebära ett avsteg från principen om hälften kvar, men situationen var akut och man var tvungen att vända på varenda sten.

Den statliga inkomstskatten undkom inte utan höjdes från 20 till 25 procent. För att tydligt markera att det bara var ett tillfälligt avsteg skrev man dock in i lagtexten att undantaget endast skulle gälla mellan 1995 och 1998. Även själva benämningen på skatten, värnskatt, markerade tydligt att det var en temporär åtgärd som hade vidtagits för att möta en extraordinär situation.

Värnskatt 2.0

När tiden för värnskattens avskaffande hade kommit, 1998, hade det statsfinansiella läget förbättrats avsevärt. Budgetunderskotten hade vänts till överskott på 10 miljarder kronor och precis som lagen föreskrev upphörde värnskatten att existera vid årets utgång. Att den upphörde betydde dock inte att den försvann helt. I 1998 års vårproposition framgick det nämligen att den statliga inkomstskatten, som tidigare bara hade haft en nivå, framöver skulle ha två nivåer. Den lägre nivån var precis som vid skattereformen 20 procent, men den högre uppgick till 25 procent. Det är denna nivåhöjning, från 20 till 25 procent, som numera kallas för värnskatten.

Den nya versionen av värnskatten fick alltså en annan utformning och benämningen ”värnskatt” betonades inte längre i de officiella dokumenten. Effekten, att den högsta marginalskatten översteg 50 procent, bestod dock. Liksom benämningen på skatten i den allmänna debatten.

Som skäl till varför man valde att ersätta den tillfälliga värnskatten med en ny permanent variant, och därmed överge principen om hälften kvar, angavs fördelningspolitiska överväganden. Den nya versionen av värnskatten handlade alltså inte längre om budgetsanering utan att omfördela resurser mellan olika inkomstgrupper.

Försvinna ur statskassan

Frågan är bara hur bra värnskatten är på att omfördela resurser. De studier som gjorts i Sverige pekar nämligen på att värnskatten troligen inte ger några skatteintäkter alls. Tvärtom kan värnskatten faktiskt innebära att skatteintäkterna blir lägre än vad de hade blivit utan värnskatt.

Detta forskningsresultat kan först tyckas märkligt. Det är nämligen enkelt att ta reda på exakt hur stora intäkterna från värnskatten är: 4,2 miljarder kronor enligt Ekonomistyrningsverket. Om skatten tas bort borde väl dessa 4,2 miljarder försvinna ur statskassan? Inte riktigt. Skälet till det är att skatter påverkar hur vi beter oss.

Skatter påverkar beteendet

När skatten gör det mindre lönsamt att arbeta tenderar vi att arbeta mindre. Vi tenderar också att anstränga oss mindre den tiden vi arbetar, kanske tacka nej till att bli befordrade om det ökade ansvaret inte motsvaras särskilt mycket mer i plånboken, inte vara lika intresserade av att vara tuffa i löneförhandlingar och så vidare.

Vårt beteende på arbetsmarknaden påverkas alltså i en riktning som gör att den totala lönesumman i ekonomin riskerar att bli lägre än vad den annars hade blivit. Detta i sin tur påverkar inte bara intäkterna från den statliga inkomstskatten, utan även den kommunala inkomstskatten, arbetsgivaravgifterna och även momsen.

Ingen vanlig omfördelning

De uppskattningar som gjorts med försiktiga antaganden om hur stora effekterna på den totala lönesumman skulle bli, visar att värnskatten skulle kunna avskaffas utan att de totala skatteintäkterna behöver minska. Detta framkommer i huvudbetänkandet i Finansdepartementets Långtidsutredning 2011.

Minskningen i skatteintäkterna som uppkommer till följd av att skattesatsen sänks motverkas alltså fullt ut av ökningen i lönesumman. Som påpekas i bilaga 12 till Långtidsutredningen skulle till och med skatteintäkterna kunna öka om man istället för de mest försiktiga antagandena om lönesumman använder sig av resultaten från andra studier utifrån svenska förhållanden. Studier som indikerar att effekterna kan bli större.

En ovanlig situation

Om forskningen har rätt innebär det att värnskatten inte omfördelar några resurser. I alla fall inte i ordets vanliga bemärkelse. Den minskar bara inkomsterna för vissa individer utan att höja den för andra.

Stämmer detta skulle ett avskaffande av värnskatten vara något så ovanligt i skattesammanhang som en win-win situation. Alla arbetstagare skulle få behålla åtminstone hälften av en löneökning, och staten skulle slippa att gå back på en skatt.