Märket och Industriavtalet
Senast uppdaterad: 2023-08-01
Sedan avtalsrörelsen 1998 har industrin haft en lönenormerande roll för arbetsmarknaden. De villkor som industrins parter kommer överens om ska fungera som ett kostnadstak för löneutvecklingen även inom andra branscher. Man säger att industrin sätter ”märket”.
Under 1970- och 80-talen fungerade lönebildningen dåligt i Sverige. Höga nominella löneökningar bidrog till att pressa upp inflationen och försämra konkurrenskraften samtidigt som reallöneutvecklingen stagnerade. Under 1990-talet fick dock lönebildningen nya förutsättningar. En viktig milstolpe var när industrins parterparter: tecknade Industriavtalet 1997.
Industriavtalet har i praktiken kommit att innebära att den internationellt konkurrensutsatta industrin fått en lönenormerande roll för arbetsmarknadenarbetsmarknaden: i stort. De ökningar av arbetskraftskostnader som industrins parterparter: kommer överens om, däribland löneökningar, ska sätta ramarna för utvecklingen även inom andra branscher. Detta betyder att det blivit svårare för enskilda branscher att springa iväg i löneutvecklinglöneutveckling: och driva upp kostnadsläget. I och med att industrin har fått denna normerande roll säger man att den sätter ”märketmärket:” i avtalsrörelser.
Sedan Industriavtalets tillkomst har lönebildningen fungerat väsentligt bättre och resulterat i både reallöneökningar för de anställda och en mer balanserad kostnadsutveckling för näringslivetnäringslivet:. Detta visas bland annat av att reallönerna ökat med i genomsnitt cirka 1,5 procent om året sedan 1997, vilket står i stark kontrast till utvecklingen under framförallt 1980-talet då reallönerna i princip inte ökade alls.
Ser man historiskt har märketmärket: oftast hamnat någonstans mellan två och tre procent i årstakt. I avtalsrörelsen 2007 landade man dock en bit över denna nivå. Detta spädde på problematiken när finanskrisen sedan slog till 2008/2009 och bidrog till att industrins parterparter: tvingades teckna tillfälliga krisavtal. För att rädda jobb öppnade krisavtalen upp möjligheten att minska arbetstiden och därmed lönen i motsvarande utsträckning. I avtalsrörelsen 2010 hamnade sedan märketmärket: på en klart lägre nivå igen.
I avtalsrörelsen 2023 landade märketmärket: på 7,4 procent över 24 månader vilket betyder 3,7 procent i årstakt. Det är den högsta årstakten sedan industriavtalets tillkomst.
Hur normeringen fungerar
Grundtanken med att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska vara normerande är att denna sektor har svårt att föra över sina kostnadsökningar på sina priser och därmed bäst känner av vad som är en hållbar nivå.
I Medlingsinstitutets årsrapport för 2014 beskrivs hur denna norm sprids till i princip alla anställda som omfattas av kollektivavtalkollektivavtal:. Dels sker normeringen direkt genom de avtal som industrins parterparter: tecknar med varandra och med parterparter: utanför industrin.
Utöver detta sker normeringen genom samordningen mellan arbetsgivarorganisationerna inom Svenskt Näringsliv och av LO-samordningen på arbetstagarsidan.
MärketMärket: påverkar också offentlig sektoroffentlig sektor:, bland annat genom förhandlingsordningsavtal som Sveriges Kommuner och Landsting tecknat med flertalet av sina motparter och där man gemensamt bekräftar den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll.
Det är fritt att använda sig av våra diagram men ange gärna Ekonomifakta som källa.