Real löneutveckling i Sverige

Senast uppdaterad: 2024-03-21

Höga löneökningar innebär inte alltid ökad köpkraft för löntagarna. 1970-1994 ökade de nominella lönerna med i genomsnitt 8,4 procent per år, men de reala löneökningarna stannade vid endast 0,5 procent per år. Under perioden 1995-2023 ökade de reala lönerna i betydligt högre takt, trots att de nominella löneökningarna var klart lägre än under 1970- och 80-talen. Under de senaste två åren har vi tillföljd av hög inflation haft en negativ reallöneutveckling.

Den nominella löneökningen anger hur mycket lönen ökar från ett år till ett annat. Drar man bort inflationen får man fram den reala löneökningen. Om löneökningen är 3 procent och inflationen 2 procent, uppgår den reala löneökningen till 1 procent.

Ur löntagarens perspektiv är den reala löneökningen mer intressant än den nominella eftersom det är den som säger något om hur mycket bättre hon eller han får det. Särskilt tydligt blir detta om man blickar tillbaka på den historiska utvecklingen. Under perioden 1970-1994 var de nominella löneökningarna ofta mycket höga. I genomsnitt uppgick de till 8,4 procent om året. Problemet var att de stora lönepåslagen också bidrog till att driva upp priserna. Inflationen, som i genomsnitt uppgick till 7,8 procent om året under denna period, åt upp värdet av löneökningarna och gjorde så att löntagarnas reala löneutvecklinglöneutveckling: stagnerade. I genomsnitt ökade reallönerna med endast 0,5 procent per år under denna period.

Under perioden 1995-2023 har situationen varit den omvända. De nominella löneökningarna har varit väsentligt lägre, i genomsnitt 3,2 procent per år. Men eftersom även inflationen hållits på en låg under större delen av perioden, bortsett från de två senaste åren, har reallönerna kunnat öka med i genomsnitt 1,5 procent om året. Totalt har reallönerna stigit med 53,8 procent mellan 1995-2023.

En viktig milstolpe som inträffade just 1995 var att Riksbankens inflationsmålinflationsmål: då formellt började att gälla. Ungefär samtidigt genomfördes också en rad andra reformer som förbättrade funktionssättet i den svenska ekonomin. Till exempel hade vi ett par år tidigare, 1990-91, genomfört stora förändringar i skattesystemet, som bland annat sänkt de högsta marginalskatterna . Det skedde också marknadsliberaliseringar, vilket stimulerade konkurrensen och 1997 slöts Industriavtalet , vilket innebar att den internationellt konkurrensutsatta industrin blev lönenormerande även för andra branscher. Genom att industrin därefter kunnat sätta ramarna i lönebildningen har 1970- och 80-talens skenande nominella löneökningar inte upprepats under senare decennier. Sedan Industriavtalet 1997 har reallönerna ökat med cirka 40,5 procent fram till 2023.

1970-1994:

• I allmänhet höga nominella löneökningar
• Hög inflationinflation:
• Nästan obefintliga reallöneökningar
• Återkommande kostnadskriser i näringslivetnäringslivet: och upprepade devalveringar
• Detaljstyrande centrala avtal med olika former av pris- och löneutvecklingsgarantier

1995-2023:

• Lägre nominella löneökningar
• Låg inflationinflation: under större delen av perioden, men inte under år 2022-2023
• Betydande reallöneökningar under större delen av perioden men inte under år 2022-2023
• Flytande växelkursväxelkurs: (sedan 1992) och självständig Riksbank med uttalat inflationsmålinflationsmål: (infördes 1993 och började formellt gälla 1995)
• Industrin lönenormerande ("märketmärket:") till följd av Industriavtalet år 1997.
• Mer decentraliserad lönebildninglönebildning:

Det är fritt att använda sig av våra diagram men ange gärna Ekonomifakta som källa.