En sak PISA inte handlar om

Vår självbild som kunskapsnation har fått sig en rejäl törn av den senaste PISA-undersökningen. Sverige ligger nu under OECD-genomsnittet på alla tre huvudområden: läsförståelse, naturvetenskap och matematik. Dessutom är vi det land där resultaten försämrats mest sedan mätningarna påbörjades år 2000. Utvecklingen är alltså inte ny.

Statistiken visar något annat

Självfallet diskuteras nu orsakerna till raset överallt i media. En mängd möjliga förklaringar läggs fram och ibland även konkreta förslag på åtgärder. En av alla dessa förklaringar är att det handlar om ett resursproblem. Att vi lägger för lite pengar på skolan och nu får vi betala priset för det. Problemet med den förklaringen är att den inte har stöd i statistiken.

Till exempel uppgår våra offentliga utgifter för utbildning till motsvarande 6,8 procent av BNP. Detta är den tredje högsta siffran inom EU och en bra bit över genomsnittet på 5,3 procent. Även mer finkorniga siffror visar på en likartad bild. Ser man exempelvis till kostnaden per elev i årskurs 1-6  hamnar vi på sjunde plats bland OECD-länderna. Med god marginal över medel även där alltså.

Resurserna har ökat

Att PISA-misslyckandet inte låter sig reduceras till ett resursproblem blir ännu mer tydligt om man studerar hur utvecklingen sett ut över tid. Då ser man att under de år som Sverige halkat allt längre ner i undersökningen har kostnaderna per elev stadigt stigit. Totalt sett har faktiskt kostnaderna ökat med elva procent under dessa år, mätt i fasta priser.

Å ena sidan ser vi hur Sveriges genomsnittspoäng för läsförståelse, naturvetenskap och matematik har dalat och parallellt med detta, på andra skalan, visas hur kostnaderna har stigit.

Skillnader mellan kommuner

En möjlig invändning mot diagrammet är att det endast visar rikssnittet. Detta kan vara missvisande eftersom skolan är en kommunal fråga och kostnadsutvecklingen under dessa år därför sett olika ut i olika kommuner. Men att rikssnittet skulle dölja resursproblem på lokal nivå i någon större omfattning är ändå svårt att se. Av landets 290 kommuner är det nämligen endast 20 som uppvisar minskade kostnader per elev under denna period. I övriga 270 – däribland till exempel Stockholm, Göteborg och Malmö – har kostnaderna per elev, mätt i fasta priser, istället ökat.

Oavsett hur man än vrider och vänder på siffrorna är det alltså svårt att reducera det svenska raset i PISA till ett enkelt resursproblem. Läxan för Sverige är tyvärr jobbigare och mer komplicerad än så.