Offentlig ekonomi

De totala skatteintäkterna till offentlig sektor uppgick år 2022 till 2 442 miljarder kronor. Omkring hälften av dessa utgjordes av statens skatteintäkter. Resterande delar gick till den landstingskommunala sektorn och pensionssystemet.

Länderna runt om i världen är väldigt olika och det behövs olika insatser på olika ställen men det finns några grunder som all ekonomisk utveckling är beroende av.

För det första behöver ett land fred och säkerhet för att kunna få till stånd en fungerande ekonomi. Invånarna i landet behöver också mänskliga rättigheter och friheter som gör att de har rätt att, till exempel, röra sig fritt, äga sin mark eller starta företag. Dessa friheter gör att alla kan delta i ekonomin och skapa varor och tjänster som andra är intresserade av att köpa.

För att handeln skall komma igång är det viktigt med alla de kommunikationer som ekonomer kallar infrastruktur. Det är inte självklart att ländernas regeringar skall skapa infrastrukturen men de har i allmänhet ett övergripande ansvar för att den kommer till. Klassiska exempel på infrastruktur är ett fungerande vägnät, järnvägar, hamnar och flygplatser. Idag är det också viktigt med telekommunikation så som telefon och internet. Till sist är det naturligtvis mycket viktigt med energi så som el och olja för att driva de fabriker och tranporter som skapar tillväxten.

För att kunna följa med i utvecklingen är utbildning också mycket viktigt. I början av ett lands ekonomiska utveckling är grundskolor viktiga så att befolkningen lär sig läsa och skriva. I redan utvecklade länder är avancerad forskning mycket viktigt för fortsatt utveckling. I båda fattiga och rikare länder satsar man på att få igång människors företagande för att på så sätt få igång, eller öka, tillväxten.  

Det finns två huvudmedel för staten när det gäller att komma åt lågkonjunkturer. Det första är att staten, regering och riksdag, underbalanserar statsbudgeten. Det andra är att Riksbanken sänker sin reporänta.

Staten kan genom att underbalansera sin budget stimulera ekonomin. Detta betyder att staten spenderar mer pengar än den tar in i skatter och därigenom får människor och företag mer pengar kvar att konsumera och anställa för. Förhoppningen är att detta skall leda till att de ekonomiska hjulen i ekonomin skall börja snurra snabbare.

Riksbanken sänker i allmänhet sin styrränta, reporäntan, under lågkonjunkturer. Riksbankens styrränta bestämmer hur mycket det kostar för bankerna att låna av Riksbanken. Om det blir billigare för bankerna att låna ska det också bli billigare för människor och företag att låna. Lägre ränta gör det dels mindre fördelaktigt att spara och detta leder till högre konsumtion. Billigare lån leder också till högre investeringar vilket förhoppningsvis leder till att fler anställs.

När politiker försöker stimulera utbudssidan i ekonomin genom att göra det billigare och enklare för personer och företag att producera varor och tjänster kallas detta ibland för ekonomisk utbudspolitik. Några exempel på utbudspolitik är att sänka skatter för löntagare och företag eller att minska på regler och restriktioner för producenter. I längden leder utbudspolitik till mindre ingripande i ekonomin från statens sida men utbudspolitik förknippas också ofta med ökade klyftor i samhället.

När politikerna istället försöker stimulera efterfrågan på varor och tjänster genom att höja bidrag och subventioner eller spendera mer inom offentlig sektor kallas detta ibland för efterfrågepolitik. Efterfrågepolitik syftar mer till att minska svängningarna i konjunkturer än till att öka tillväxten på lång sikt. Varje ingrepp i ekonomin från statens sida ger staten mer makt och därför kritiseras ofta efterfrågepolitik för att leda bort från marknadsprinciper. Stimulansåtgärderna har också en förmåga att bli permanenta och det gör att staten går med underskott över hela konjunkturcykeln. Detta leder ofta till att statsskulden ökar i längden.

Om statsbudgetens intäkter är lägre än utgifterna måste staten låna för att täcka underskottet. Detta innebär att statsskulden ökar. Det vanligaste är att denna upplåning sker i det egna landet. Staten lånar alltså av sina egna medborgare. Till exempel har det offentliga pensionssystemet, AP-fonderna, lånat ut stora belopp till staten som man givetvis får avkastning på i form av räntebetalningar. Medborgarna får alltså, till viss del, både avkastning på statsskulden samtidigt som man är med och finansierar dessa räntebetalningar via skatterna.

Om skuldsättningen sker utomlands kan effekten på ekonomin bli större eftersom räntebetalningarna då går till utländska långivare, som givetvis inte konsumerar eller investerar denna avkastning i Sverige i lika hög grad som svenska medborgare gör. Om staten år efter år dras med stora budgetunderskott växer statsskulden väldigt fort. Detta medför givetvis problem eftersom det då blir svårare och svårare att få budgeten att gå ihop. Den ökade statskulden innebär nämligen att räntebetalningarna växer för varje år och detta är i sig en utgiftspost i statsbudgeten. I Sverige ökade statsskulden kraftigt från 1970-talet till mitten av 1990-talet. Därefter har dock statsskulden, mätt som andel av BNP minskat kraftigt. Det är viktigt att komma ihåg att en ökad statskuld per definition inte behöver var något negativt för samhället. Används de lånade medlen till investeringar som ökar effektiviteten och produktiviteten i ett land kan det vara befogat för staten att i alla fall kortsiktigt öka upplåningen. 

Efter den ekonomiska krisen på 1990-talet insåg man att man behövde ha bättre koll på statsfinanserna. Tidigare hade det varit relativt lätt att öka utgifterna för ett område utan att tänka på konsekvenserna eller att sänka utgifterna för något annat. Därför infördes bland annat ett utgiftstak för statens utgifter.

Det är riksdagen som på förslag från regeringen fattar beslut om den årliga svenska statsbudgeten och där ingår också beslutet om nivån på utgiftstaket. Taket sätter alltså en gräns för hur stora utgifterna får vara varje år.

Genom att ha ett utgiftstak förhindrar man att utgifterna ökar trendmässigt och därmed också skatterna som finansierar utgifterna. Att utgiftstaket sedan hålls är en viktig signal både för svenskar och för andra intressenter, till exempel EU, om att statsfinanserna sköts.

Om det finns risk att utgiftstaket spricker är regeringen skyldig att ta till åtgärder för att utgiftstaket ska hållas. Detta har gjort att regeringen under vissa år har varit tvungna att flytta på utgifter mellan år eller att vänta med till exempel stora investeringar. EU-avgiften är en utgift som till exempel har flyttats mellan olika år av regeringen för att inte utgiftstaket ska spricka.