Utsläpp av svaveldioxid

Det har länge varit känt att svaveldioxid, SO2, tillsammans med sot, utgör en hälsorisk för befolkningen i städerna. Svaveldioxid bidrar också till försurningen. Sedan 1970 har utsläppen av svaveldioxid minskat kraftigt. Det beror på omfattande omstruktureringar inom industrin, minskad oljeanvändning och kärnkraftens allt större betydelse för svensk elproduktion.

Svenska utsläpp av svaveldioxid har trendmässigt minskat under lång tid. 1990 uppgick de totala utsläppen till cirka 102 kiloton. År 2021 hade utsläppen sjunkit till drygt 15 kiloton vilket innbar en minskning på 87 procent. 

I Sverige påbörjades ett kartläggningsarbete av svaveldioxidens omfattning i slutet av 1950-talet. Men det var först i samband med försurningsalarmen i slutet av 1970-talet som ett mer omfattande nationellt kartläggningsarbete kom igång. Däremot påbörjades inte en systematisk insamling av statistik förrän runt 1990.

Detta betyder att statistik tidigare än 1990 utgår från uppskattningar. År 1970 beräknas dock de svenska utsläppen av svaveldioxid ha uppgått till närmare 1 000 kiloton. Merparten av utsläppen kom från förbränning av fossila bränslen, men även industriprocesser gav upphov till betydande utsläpp. I början av 1970-talet var i stort sett hela samhället byggt kring den billiga oljan, som användes såväl för uppvärmning av bostäder som för att möta industrins energibehov. Även dåtidens elproduktion, framförallt från kondenskraftverk, gav betydande bidrag till utsläppen åren innan kärnkraften togs i bruk.

De stora utsläppsminskningarna som skett från 1970-talet beror på den omfattande omstruktureringen av industrin, moderniseringar och förbättrade återvinningsmetoder inom framförallt skogs- och metallurgisk industri samt skärpt lagstiftning och krav på svavelhalterna i kol och olja samt andra bränslen. Kärnkraften har även spelat en betydande roll för att reducera utsläppen.