Finanspolitik när inflationen är hög

Jobbigt läge när inflationen drivs av utbudsstörningar

Oftast är inflationen låg i lågkonjunkturer (och vice versa, se diagrammet ovan). Det beror på att efterfrågan på varor och tjänster minskar i lågkonjunkturer och därför tenderar även inflationen att bli svagare. Just nu är vi på väg mot en lågkonjunktur, med vikande efterfrågan, men priser på el och mat m.m. har stigit kraftigt, vilket har drivit upp inflationen. Den ligger långt över inflationsmålet om 2 procent. De höga priserna gör att hushållen får det svårare att betala sina löpande levnadskostnader. Till råga på det måste Riksbanken bekämpa inflationen med hjälp av det enda instrument de har - styrräntan, vilket leder till ökade bolånekostnader (Riksbanken kan också köpa och sälja värdepapper men styrräntan är huvudverktyget för att bekämpa hög inflation). 

Vanligtvis bekämpar alltså Riksbanken inflation med höjd ränta när det råder högkonjunktur och ekonomin är överhettad. För att underlätta för Riksbanken, penningpolitiken brukar även finanspolitiken kunna strama åt och då arbetar både finans- och penningpolitiken tillsammans. Just nu beror den höga inflationen mest på utbudsstörningar och vi går in i den ovanliga situationen av lågkonjunktur med samtidigt högt inflationstryck. Det innebär att om penningpolitiken och finanspolitiken ska uppfylla sina mål borde Riksbanken strama åt för att få ner inflationen samtidigt som finanspolitiken skulle stimulera ekonomin för att undvika en växande arbetslöshet. Men om finanspolitiken skulle vara expansiv så skulle inflationen öka ytterligare. Det skulle i sin tur leda till ytterligare räntehöjningar från Riksbanken. Vi är alltså i ett jobbigt läge där finanspolitiken måste stötta ekonomin utan att öka inflationen.

I denna artikel kommer vi gå igenom vilka stimulanser finanspolitiken kan göra utan att öka inflationen. Nedan börjar vi med att förklara samspelet mellan penning- och finanspolitiken teoretiskt och vad som har lett fram till dagens situation i tre punkter.

• Vad gör penningpolitiken? Penningpolitiken har ett huvudverktyg och det är styrräntan (i tider av låg inflation kan de även köpa statsobligationer och andra räntebärande papper i syfte att sänka räntorna på längre sikt). Riksbanken har ett huvudmål och det är att stabilisera priserna, målet är satt till att inflationen ska öka med 2 procent per år.
• Vad gör finanspolitiken? Finanspolitiken står för den resterande delen av den ekonomiska politiken. Den ska se till att den offentliga sektorn finansieras, stabilisera konjunkturen genom att stötta i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. Den kan även styra hushåll och företag till att exempelvis minska sin miljöpåverkan, stimulera forskning och utveckling, få personer i arbete och utjämna inkomstskillnader.
• Hur har samspelet sett ut? Man kan säga att det har saknats en tydlig plan för hur penning- och finanspolitik ska samspela under de senaste decennierna. Penningpolitiken gjorde en stor insats och stimulerade ekonomisk tillväxt genom "billiga pengar" efter turbulensen runt millenniumskiftet (IT-krasch och 11/9-attackerna i USA). Sedan den globala finanskrisen har kritiker menat, att penningpolitiken själv har fått stå för all ekonomisk stimulans. När ekonomin återhämtat sig, förhöll sig finanspolitiken relativt passiv och Riksbanken fortsatte att gasa eftersom inflationen inte nådde upp till målet (se diagrammet nedan). Sverige hade till och med negativ styrränta under några år. Eftersom även finanspolitik kan höja inflationen hade den kunnat samverka bättre med penningpolitiken för att få upp inflationen till målet.

Många menar att låga räntor har lett till finansiella obalanser som har gjort ekonomierna mer sårbara för chocker som dagens utbudsstörningar och höga inflation. De svenska hushållen är till exempel mycket mer skuldsatta nu än för några decennier sedan. Vissa har även kritiserat de låga räntornas effekter på inkomstfördelningen, då de kan ha bidragit till uppgångar i priser på bostäder och kapitaltillgångar.

Just när politiker började ta till sig av kritiken och överväga finanspolitiska stimulanser och investeringar startade coronapandemin och nu senast Rysslands invasion i Ukraina. Dessa två händelser har lett till utbudsstörningar inom olika sektorer. Leveranskedjor som startade i Asien stannade upp och produktleveranser försenades. Samtidigt ströps gasimporten till Europa från Ryssland och spannmålsutbudet från Ukraina minskade kraftigt. Bilden nedan illustrerar trycket på värdekedjorna och hur det ökade när coronapandemin startade. Det är tydligt att trycket ökade onormalt mycket till följd av pandemin och kriget.

Sammantaget har problemen lett till att priserna på en mängd produkter och framför allt energi har ökat kraftigt. Eftersom energi är en insatsvara har det så småningom spridit sig vidare och idag har vi hög allmän inflation. Samtidigt är vi på väg in i en lågkonjunktur. Hushållen har redan börjat få högre räntekostnader på sina bolån, högre hyror, höga bränslepriser och höga energipriser, vilket urholkar köpkraften. I detta läge är det önskvärt att hjälpa hushållen och stödja arbetslinjen, men samtidigt inte elda på inflationen. Finanspolitiken får alltså inte motverka penningpolitikens åtstramningar för att komma till rätta med den höga inflationen och det är en balansgång. Vi kommer därför beskriva möjliga vägar för finanspolitiken att verka utan att elda på inflationen.

Stimulansåtgärder som inte är inflationsdrivande
I den empiriska forskningen beräknar man finanspolitiska multiplikatorer för att få en uppfattning om hur finanspolitik påverkar BNP. Forskningen har visat att:

• Multiplikatorn är högre om finanspolitiska åtgärder inte leder till att Riksbanken ändrar räntan (detta är önskvärt i dagens situation).
• Multiplikatorerna ofta är landspecifika, man kan inte anta att en finanspolitisk åtgärd i ett land får exakt samma effekt i ett annat.

I Sverige har Konjunkturinstitutet en makroekonomisk modell (SELMA-modellen) som är skattad på svenska data. Den beräknar olika finanspolitiska åtgärders effekter på ekonomin och inflationen. Den finner att multiplikatorn för offentliga investeringar och offentlig konsumtion är större än skattesänkningar (Konjunkturinstitutet 2021). Men alla tre åtgärder leder till ökad efterfrågan och inflation. När det gäller skattesänkningar så har de störst effekt bland likviditetsbegränsade hushåll. Dessa vill gärna konsumera och skattesänkningar får därför effekt på efterfrågan. Det har visat sig att det inte bara gäller låginkomsthushåll med små tillgångar utan även höginkomsthushåll som har en stor del av sin förmögenhet i fast egendom, som exempelvis bostäder (Calmfors, Hassler och Seim, 2022). Därmed driver sänkta skatter över lag till högre efterfrågan och därmed ökad inflation, vilket Riksbanken kommer häva med höjda räntor.

Det finns dock vissa åtgärder som enligt modellskattningarna skulle ha en dämpande effekt på inflationen allt annat lika. Ett sådant exempel är sänkt arbetsgivaravgift. Olika åtgärder har också olika stark effekt på inflationen. Till exempel skulle sänkt moms ha en dämpande effekt på den inhemska inflationen på kort sikt, men eventuellt vara inflationsdrivande på längre sikt på grund av att efterfrågan i ekonomin ökar.

Det finns också åtgärder som innebär att utbudskurvan för arbete skiftar utåt som i diagrammet nedan. Ett högre utbud av arbetskraft har i princip en dämpande effekt på löner och därmed även inflationen, i alla fall på kort sikt. De är dessutom bra för tillväxten, då produktionen ökar när fler arbetar. Åtgärderna belastar inte heller statsbudgeten negativt. Exempel på sådana åtgärder är sänkt ersättningsnivå i a-kassan eller ökad arbetskraftsinvandring. Sänkt ersättningsnivå i a-kassan skulle dock, allt annat lika, ha en åtstramande effekt på efterfrågan. Om finanspolitiken ska hållas neutral skulle det därför kunna kombineras med någon annan åtgärd som stärker efterfrågan, exempelvis skattesänkningar.