Hur beräknas reformutrymmet?

Inkomsterna växer snabbare än utgifterna

BNP brukar växa med ungefär fyra procent per år. Det beror dels på att befolkningen växer, dels på att vi blir mer produktiva och dels på att priserna normalt sett växer med cirka två procent per år. Hushållens inkomster, där lönen är den största delen, brukar växa ungefär i takt med BNP och det gör även inkomstskatten, som ju är en procentsats av inkomsterna. Detsamma gäller hushållens konsumtion och de skatteintäkter som staten får från den.

Sverige har sedan början av 1990-talet ett ramverk för hur utgifterna ska räknas upp från år till år som gör att de sammanlagt inte växer i samma takt som BNP om det inte fattas ett politiskt beslut om att de ska öka. I avsaknad av något aktivt beslut skulle många utgifter istället minska som andel av BNP eftersom de inte är indexerade till någon bas som automatiskt växer på samma sätt som de stora skattebaserna gör.

Vissa utgifter, som till exempel en del bidrag till hushållen, anpassas automatiskt till att priserna stiger, men inte till produktiviteten. Andra utgifter, som till exempel pengar (medel) till olika myndigheter, växer med hur priser och löner utvecklas men med ett avdrag för att myndigheterna borde bli mer produktiva och därför kunna göra samma arbete med lite mindre pengar. Det finns också utgifter som inte skrivs upp alls, till exempel generella statsbidrag.

Skillnaden skapar ett utrymme för reformer

Hur vet regeringen då hur mycket utgifterna ska få växa eller skatterna ska sänkas med? Jo, det bestäms av överskottsmålet, som är en del av det finanspolitiska ramverket. Det säger att det offentliga sparandet ska vara ett överskott på en tredjedels procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Anledningen till att ramverket inte bara säger att staten ska spara 0,3 procent varje år är att man vill ha ett visst utrymme att anpassa politiken till det rådande läget i ekonomin.

När en nedgång inträffar försämras det offentliga finansiella sparandet eftersom fler blir arbetslösa och slutar betala skatt, och kanske skär ner på konsumtionen så att det blir mindre momsintäkter, samtidigt som bidragen till arbetslöshet ökar. Om finanspolitiken i ett sådant läge måste stramas åt för att uppnå ett sparande förvärras förmodligen nedgången, vilket ytterligare sänker intäkterna, osv. Därför har man anpassat ramverket på två sätt. För det första räknar man inte målet som 0,3 procent av BNP som mål rakt av, utan man anpassar det automatiskt till konjunkturläget, något som kallas det strukturella sparandet. För det andra har man alltså satt målet att sparandet ska nå målet över en konjunkturcykel, vilket gör att man kan spara lite mer i goda tider.

Sammantaget beräknas reformutrymmet genom att man räknar ut hur stort det strukturella sparandet skulle bli utan några nya satsningar. Om det skulle bli högre än 0,3 procent av potentiell BNP (det vill säga med hänsyn tagen till konjunkturläget) så kan det som överstiger användas till reformer.

Om regeringen vill öka utgifterna finns det förstås också alltid möjlighet att finansiera det genom att höja skatterna så att inkomsterna ökar "krona-för-krona" med utgifterna. På motsvarande sätt kan utgifterna minskas för att finansiera skattesänkningar.