Utgiftstaket - bakgrund

Sverige var under början av 1990-talet i en djup statsfinansiell kris. Budgetunderskottet var mycket stort och statsskulden ökade markant. Den ekonomiska krisen och det stålbad som Sverige genomgick varade under hela 1990-talet.

För att förbättra statsfinanserna gjordes i början av 1990-talet en utvärdering av hela den svenska budgetprocessen. Den slutsats som drogs var att bristerna i budgetprocessen kunde förklara en stor del av de dåvarande budgetproblemen.

I utvärderingen kom man fram till att processen var mycket bristfällig och faktiskt en av de svagaste i Europa. Bristfälligheten låg i att det fanns väldigt få restriktioner för hur man skulle hantera budgeten och det var därför dålig kontroll över utgiftsutvecklingen.

Utvärderingen resulterade 1997 i en så kallad rambudgetmodell som fortfarande används. Den går ut på att riksdagen beslutar om en total utgiftsnivå, en ram, som sedan fördelas på de olika utgiftsområdena. Sedan tar man ramen per utgiftsområde och fördelar på anslagen.

Tidigare fanns ingen ram för utgifterna utan riksdagen kunde själva besluta att öka ett specifikt anslag. Efter att man införde rambudgetmodellen så föreslog man att även ett tak för utgifterna skulle införas.

Idén bakom rambudgetmodellen och utgiftstaket var att stora och centrala beslut skulle fattas tidigt i budgetprocessen. De stora ramarna skulle därmed sättas och ge direktiv och restriktioner till det fortsatta beredningsarbetet med att ta fram detaljerna inom ramarna.