Svenska utsläpp av svaveldioxid har trendmässigt minskat under lång tid. 1990 uppgick de totala utsläppen till cirka 105 kiloton, idag uppgår de till omkring 30 kiloton. Detta är en minskning på över 70 procent. Näringslivets utsläpp av svaveldioxid har under samma period minskat med ungefär lika mycket. År 2009 stod näringslivet för två tredjedelar av de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige. Enligt Göteborgsprotokollet och även EU:s takdirektiv har Sverige som mål ett maximalt utsläpp av svaveldioxid på 67 kiloton per år från 2010.
I Sverige påbörjades ett kartläggningsarbete av svaveldioxidens omfattning i slutet av 1950-talet. Men det var först i samband med försurningsalarmen i slutet av 1970-talet som ett mer omfattande nationellt kartläggningsarbete kom igång. Däremot påbörjades inte en systematisk insamling av statistik förrän runt 1990.
Detta betyder att statistik tidigare än 1990 utgår från uppskattningar. År 1970 beräknas dock de svenska utsläppen av svaveldioxid ha uppgått till närmare en 1 000 kiloton. Av detta beräknas industrins processutsläpp, det vill säga utsläppen vid tillverkningen av produkter, till cirka 230 kiloton. Till detta tillkom utsläpp från industrins eget energibehov, vilka medförde att industrins årliga utsläpp sannolikt uppgick till drygt 400 kiloton per år, eller cirka 40 procent av de nationella utsläppen år 1970.
I början av 1970-talet var i stort sett hela samhället byggt kring den billiga oljan, som användes såväl för uppvärmning av bostäder som för att möta industrins energibehov. Även dåtidens elproduktion, framförallt från kondenskraftverk, gav betydande bidrag till utsläppen åren innan kärnkraften togs i bruk.
De stora utsläppsminskningarna som skett från 1970-talet beror på den omfattande omstruktureringen av industrin, moderniseringar och förbättrade återvinningsmetoder inom framförallt skogs- och metallurgisk industri samt skärpt lagstiftning och krav på svavelhalterna i kol och olja samt andra bränslen. Kärnkraften har även spelat en betydande roll för att reducera utsläppen.
Sverige har under de senaste 40 åren minskat sina utsläpp av svaveldioxid dramatiskt, men eftersom föroreningar av svaveldioxid samt andra ämnen inte stannar vid landsgränserna påverkas Sverige av andra länder. Sverige är ett mottagarland för de stora utsläppen från den europeiska kontinenten. De stora källorna finns framför allt i de stora industriländerna runt omkring oss. Sverige transporterar också en stor del av våra egna utsläpp till andra länder.
I kategorin ”Näringslivet” inkluderas förbränning inom industrin, vägtransporter med lastbil, den nationella sjöfarten, kommersiell och institutionell förbränning, tillverkning av fasta bränslen, processutsläpp från olja, naturgas, mineralindustrin, kemisk industri, metallindustri och övrig industri. Även industrins användning av lösningsmedel och avfallshantering räknas in.
Exkluderat är ej industriell kraft- och värmeproduktion, flygtrafik, vägtrafik förutom lastbilar, järnvägstrafik, fiskefartyg, förbränning för privatbostäder, förbränning inom jord- och skogsbruk och fiske, privata konsumenters användning av lösningsmedel och jordbruk.