Från 1990 har de svenska utsläppen av kväveoxid minskat stadigt och uppgick 2008 till cirka 155 700 ton, vilket är en minskning på cirka 50 procent. Under samma period har näringslivets utsläpp av kväveoxid minskat med cirka 35 procent. År 2008 var näringslivets andel av de nationella utsläppen cirkar 60 procent. Enligt internationella avtal har Sverige åtagit sig att utsläppen år 2010 ska vara maximalt 148 000 ton.
Kväveoxiden uppmärksammades under 1970-talet eftersom den, tillsammans med svaveloxid, bidrar till försurningen av skog, mark och sjöar. Kväveoxid utgör också ett av ämnena vid bildningen marknära ozon som har negativa effekter på hälsa och miljö.
De främsta källorna till kväveoxider är förbränning och fordonstrafik. I båda fallen är det själva förbränningen som ger upphov till bildandet av kväveoxider. Enligt uppskattningar av utsläppsutvecklingen ökade den mycket snabbt från mitten av 1950-talet fram till 1970.
Orsaken till detta var både den snabba expansionen i biltrafiken samt industrins utbyggnad vilket bidrog till ett ökat energibehov. Under denna tid introducerades även eldningsoljan som bränsle för hushåll och industrier vilket medförde en ökning av kväveoxidutsläppen. Mellan 1970 och 1990 beräknas utsläppen ha legat stabilt på en nivå strax över 300 000 ton per år.
Utsläppen förväntas sjunka även efter 2010 genom att redan beslutade åtgärder får genomslag över tid. Ett skäl till detta är bland annat att alla åtgärder som riktas mot fordon alltid riktas mot nya fordon. I och med att Sverige har en relativt gammal fordonspark kommer det att ta tid innan de gamla bilarna är utbytta mot nyare med högre krav på utsläppsbegränsningar.
Utsläpp av kväveoxider nationellt och inom näringslivet
Årliga utsläpp av kväveoxider räknat som NO2, kiloton
| År | Näringslivet totalt | Riket, totalt | Takdirektivet |
|---|
| 1990 | 147,3 | 303,8 | 148,0 |
| 1991 | 145,3 | 308,8 | 148,0 |
| 1992 | 139,9 | 294,7 | 148,0 |
| 1993 | 136,2 | 274,3 | 148,0 |
| 1994 | 136,3 | 280,4 | 148,0 |
| 1995 | 136,4 | 267,8 | 148,0 |
| 1996 | 128,8 | 260,9 | 148,0 |
| 1997 | 127,5 | 246,1 | 148,0 |
| 1998 | 122,3 | 235,0 | 148,0 |
| 1999 | 120,1 | 224,4 | 148,0 |
| 2000 | 117,2 | 212,4 | 148,0 |
| 2001 | 114,2 | 202,8 | 148,0 |
| 2002 | 111,6 | 197,0 | 148,0 |
| 2003 | 110,2 | 191,3 | 148,0 |
| 2004 | 107,8 | 182,2 | 148,0 |
| 2005 | 105,4 | 176,0 | 148,0 |
| 2006 | 104,8 | 170,6 | 148,0 |
| 2007 | 102,6 | 165,3 | 148,0 |
| 2008 | 96,3 | 155,7 | 148,0 |
Källa: Data baserad på Sveriges rapportering till CLRTAP och UNFCCC, bearbetad av IVL
Ladda ner tabellen till Excel
I kategorin ”Näringslivet” inkluderas förbränning inom industrin, vägtransporter med lastbil, den nationella sjöfarten, kommersiell och institutionell förbränning, tillverkning av fasta bränslen, processutsläpp från olja, naturgas, mineralindustrin, kemisk industri, metallindustri och övrig industri. Även industrins användning av lösningsmedel och avfallshantering räknas in.
Exkluderat är ej industriell kraft- och värmeproduktion, flygtrafik, vägtrafik förutom lastbilar, järnvägstrafik, fiskefartyg, förbränning för privatbostäder, förbränning inom jord- och skogsbruk och fiske, privata konsumenters användning av lösningsmedel och jordbruk.