Ofta talar man om löneökningar i procent av bruttolönen eller utvecklingen i absoluta tal, men ett bättre mått är att titta på den reala löneutvecklingen. Genom att ta bort effekterna av inflationen får man nämligen ett mått på hur mycket köpkraften har ökat, det vill säga, hur många fler varor och tjänster som man har råd med efter löneökningen. Diagrammet tar dock inte någon hänsyn till skatteuttaget och säger därför inte allt om löntagarnas egentliga inkomstutveckling.
Går man bakåt i tiden och studerar den reala löneutvecklingen för tjänstemän och arbetare blir det tydligt att stora lönepåslag inte behöver leda till ökad köpraft. Det är snarare tvärtom. Under hela 1970- och 1980-talen låg köpkraften i stort sett stilla, trots att löneökningarna i absoluta tal, de nominella löneökningarna, var stora.
Sedan mitten av 1990-talet har dock löntagarnas köpkraft utvecklats betydligt bättre. Detta har kunnat ske på grund av avregleringar, penningpolitiska reformer och löneökningar som legat bättre i linje med produktivitetsutvecklingen. Jämfört med 1970 har tjänstemännens genomsnittliga köpkraft ökat med 176 600 kr och för arbetarnas genomsnittliga köpkraft har ökat med 111 000 kr.