Diagrammet ovan visar hur stor arbetskraftsinvandringen är i förhållande till ländernas befolkning. I statistiken inkluderas de som anses vara permanent arbetskraftsinvandring. Här inkluderas både de som får ett permanent arbetstillstånd samt de som rör sig inom ett område med fri rörlighet, detta gäller främst medborgare inom EU som byter land. Begreppet permanent innebär att man planerar att vistas i ett land en längre tid, denna statistik inkluderar alltså inte den temporära arbetskraftsinvandringen såsom säsongsarbetare, traineearbetare, internationella studenter med flera.
Statistiken i diagrammet ovan tas årligen fram av OECD i ett försök att ta fram internationellt jämförbar statistik. Detta gör att vissa länder inte är inkluderade på grund av problematik med tillgänglig statistik. Detta är bland annat fallet med Luxemburg som är ett av de länder med högst arbetskraftsinvandring.
Arbetskraftsinvandring är ett sätt att minska de demografiska problem många länder står inför. Tydliga trender inom arbetskraftsinvandringen är till exempel att ungefär 50 procent av invandringen till europeiska länder kommer från andra europeiska länder. Detta illustreras av diagrammet ovan där europeiska länder har en hög andel av fri rörlighet jämfört med den arbetskraftsinvandring som söker arbetstillstånd.
Det finns olika sätt att rekrytera utländsk arbetskraft. Vissa länder genomför arbetsmarknadsprövningar där myndigheterna listar yrkesområden där efterfrågan på arbetskraft är stor. Utländsk arbetskraft som möter kriterierna kan sedan ansöka om arbetstillstånd. Ett annat system är kvotsystemet där man i förväg beslutar hur mycket arbetskraft som ska tas in. En tredje modell, som exempelvis används i Kanada, Australien och Nya Zeeland, är ett poängsystem. Även Storbritannien, Danmark och Nederländerna har infört poängsystem. Kvalifikationer som utbildning och språkkunskaper ger poäng som sedan avgör om man får ett arbetstillstånd.